|
| ||
|
||
|
||
|
||
|
||
|
||
|
||
|
||
|
||
|
Törsten efter det förbjudna
av Bengt Davidsson
Den självbiografiska romanen "Kris" är märklig
på många sätt.
Dels skildras Karin Boyes religiösa kris så startkt att
boken även idag är levande,
inte minst för unga läsare. Men självbiografin är
även unik genom att
Karin Boye personligt och utlämnande avslöjar sin bisexuella
läggning.
Karin Boye har med all rätt mest blivit känd för sina dikter. Hennes framtidsskildring Kallocain läses fortfarande och har nått stor internationell uppmärksamhet. Däremot har självbiografin Kris aldrig fått den uppmärksamhet, som denna bok förtjänar.
Kris är märklig på många sätt. Det självbiografiska innehållet har givetvis intresse för den som vill veta något om hur Karins liv och upplevelser återspeglas i hennes diktning. Men det sätt på vilket Karins religiösa kris skildras i boken torde vara det starkaste skälet till att boken även i dag är levande, inte minst för unga läsare. Kris är ju också en av de få elevskildringar vi har i svensk litteratur. Problemet att en ung människa i kris knappast får någon hjälp från lärare eller andra vuxna, är lika aktuellt för dagens ungdom som för 1920-talets Karin.
Självbiografin är även unik genom att Karin avslöjar sin bisexuella läggning. Hur oerhört djärv en sådan bekännelse var på den tiden, kan vi som nutida läsare knappast sätta oss in i. Den bekräftar också Karins enorma moraliska mod.
Innan vi går in på bokens innehåll är det viktigt att nämna, att Kris kom ut 14 år efter den tid den skildrar. Att Karin då kommit i kontakt med psykoanalysen påverkar starkt hennes framställning.
Den trygga tron
Boken börjar idylliskt med Malin Frosts (alltså Karins) andra termin på Södra seminariet i Stockholm. Hon bär med sig en stark kristen tro efter gymnasietiden, som växt fram under påverkan av de kristna gymnasistmötena på Fogelsta och Almnäs och som utvecklats i samvaron med personligheter som Anita Nathorst (som blev vän för livet), Lydia Wahlström och Dagny Thorvall.
Karin ser sig omkring i bönsalen, ser Hjortzbergs målningar med kristna bilder och symboler. De får henne att minnas en dröm. Karin frågar i drömmen vad Mysterium Magnum är och får svaret: "Det är när människans liv blir Guds liv." Karin ber om Helige ande ... icke min vilja, utan Din vilja.
"Den sitt allt i Dig har funnit, han har lyckligt övervunnit."
Värd en erig fördömelse...
Men idyllen rämnar. Oro och ångest drabbar henne. Hon försöker döva ångesten med arbete, men orkar inte. Orkar inte med sig själv och sin oro. "Hennes vilja är inte ren." Hon var självupptagen. Hon hade sett in i det heligas rike. Men nu var hon värd - en evig fördömelse!
Hon upplevde i drömmar och tankar det oändliga lidande som människor upplevt under krig, inkvisition, våld, tortyr, fasor... Men hon var för svag. Hon bad om att slippa detta. Hon borde bedja: "Icke min vilja, utan Din". Men hon kunde inte. När det stora kravet kom, då svek hon. "Och vet mig för den skull vara värd en evig fördömelse."
Karin söker hjälp
Hon funderade på att tala om sin förtvivlan med sin konfirmationslärare, men fann tanken absurd. Hon kunde gissa vilka svar hon skulle få från denne hurtige Guds ämbetsman. Men varför inte gå till sin kristendomslärare, fröken Mogren? En from, Iyssnande och rik personlighet.
Karin övervann sin tvekan, men hade svårt att komma fram med sitt ärende. Till sist brast det fram:
- Jag är rädd att jag håller på att dö den andliga döden.
- Min vilja är ond.
- Jag kan inte Iyda mitt samvete... för jag vill inte.
Fröken Mogren försökte förklara att det där var något som drabbade alla, ingen var förskonad från samvetets krav.
Men Karin återkom.
- Hon borde vara villig att följa Guds vilja. Men hon kunde inte. Ville inte. Därför var hon dömd till evig fördömelse!
Fröken Mogren försökte.
- Så får vi inte tänka. Vi får inte tänka att vi är övergivna av Gud. Sånt måste vi jaga bort ur våra tankar.
- Men samvetet, invände Malin. Om man inte kan lita på samvetet, vad kan man då lita på?
- Samvetet kan inte vara orimligt. Att tro så är överspänt och omänskligt.
- "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd!" Alltihop, inte halva. Är det inte det enda nödvändiga? Men jag kan inte. Därför att jag inte vill!
- Man får be till Gud att han hjälper en ifrån sådana tankar.
- Hur skall han kunna hjälpa en ifrån samvetet!
- Vi får inte låta tankarna kretsa kring vårt eget lilla jag. Då glömmer man till sist andras lidande....
- Det har jag inte glömt. Det är ju det som är så förfärligt!
- Det är inte rätt att ha sådana tankar. Vet ni vad Geijer sade: "Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet." Men kära ni kan jag verkligen släppa er här? Inte kan ni gå och gråta på gatorna? Förresten varför skulle man inte kunna det? Men kära ni, tänk på Geijer...
Malin hämtade föga tröst ur Geijers ord. "Hon hopade synd på synd, eftersom hennes sorg växte, och last på last, eftersom hennes förtvivlan ökades."
Malin hos doktor Ringström
Efter några uppslitande kontroverser i familjen kommer Malins far och mor överens om att flickan måste till läkare. De avtalar tid med den välkände och kloke dr Ringström.
Han frågade om Malin hade svårt att sova. Jo, så var det.
- Ligger och grubblar över världsgåtorna förstås? säger doktorn. Vet ni, det hjälper så litet. Vi får slå oss till ro med att världsfrågorna är olösliga.
- Inga allvarliga problem? Ekonomiska eller så? Ser ni, livets verkliga allvar möter ni så småningom. Bredvid detta är världsgåtorna bara en lek. Och så en sak till. Arbeta inte för mycket. Hälsa är viktigare än pengarna.
Litet medicin och så var det hela över.
En tid efteråt har Malin en dröm. Hon gick i en skog och kände en förtvivlans ångest. Hon tjöt som en hund, högt, högt, kunde inte sluta, ingen hörde henne. Nu hade det kommit; nu visste hon att hon var sinnessjuk.
En befrielse, ett under
Malin sitter i morgonbönen i skolan och rektor Melling talar om rätt ånger. I sitt inre för Malin en dialog med sig själv, om sin ånger och sin ångest. Men hon fastnar på nytt i orden:
"Och vet mig fördenskull vara värd evig fördömelse." Då hon Iyfter huvudet efter bönen, fastnar hennes blick på Siv Lindvalls nacke. En fin smärt pelare, som stiger ur fulländade halsåsar som en lugn hymn.
Och det underliga händer, att Malins spända muskler slappnar av i vila. Tankarna släpper domen och de irrande rastlösa ögonen finner ett fäste i det befriande vackra linjespelet där framför henne.
En befrielse. Ett under.
Under påsklovet besökte hon en kamrat från de kristliga sommarmötena, Nora Hermansson. Samvaron gjorde henne gott. Nora tog hennes gråtanfall förståndigt och fick Malin litet lugnare. Då upplevde Malin att den dödliga ångesten ersattes med något nytt. En längtan. En levande längtan.
Var vill jag vara? Var hör jag hemma?
Jag vill se Siv. Jag vill vara där Siv är.
Hon återvände till skolan. Hon såg Siv. Och hon kände sig hemma. Hon såg Siv och upplevde en gyllene överflödande stillhet. Stå stilla tanke, och stör inte. Ge det inget namn. Nyskapelsens under behöver inga namn.
Men den nya känslan skapar i sig oro.
Vet du inte vad det är?
Jo, hon vet och säger sig: Nu är det slut!
Hon skriver en uppsats om Jeremia. Men hon kan inte samla sina tankar. Framför henne sitter Siv och Malin känner att en blick på Siv sköljer bort ångest och kvalm.
Men det måste ta slut.
Jeremia kunde gå igenom vad som helst för den brinnande röst, som talade inom honom. Men det enda som talade inom henne var törsten efter det förbjudna.
Då faller henne några verser om Jeremia in, som hon kan utantill, och som slutar:
"Med dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken du än må gå."
Hon funderar över dessa ord och plötsligt vet hon att allt annat är likgiltigt.
Hon vill vinna sitt liv, sitt liv, ingenting annat - såsom ett byte!
I natt gick Gud under
I natt gick Gud under.
Kanske var det ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens.
Jag kastar det.
Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn.
Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav,
och samvetet är inte längre mitt.
Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken.
Viljan till liv har gjort mig seende.
Vad som än kommer skall jag möta med nakna,
seende ögon.
I denna dikt, nästan unik i svensk litteratur, känner vi igen så mycket i Karins dikter och hela livsgestaltning. Vad som än kommer skall jag möta med nakna seende ögon!
Längtan till Siv
Halvt på avstånd njöt Malin av Sivs skönhet och av deras korta sammanträffanden då och då. Hon kände det som en grov otacksamhet att tvinga sitt sällskap på Siv: Du har fått nytt liv och jordens härlighet och himmelens därtill - och du vill ha mer?
Dessutom kände hon att Siv uppenbarade en ny livsinriktning. Siv stod i förbund med allt som var säkert och självklart i tillvaron; med de påtagliga tingen, med växter och djur. Siv stod i förbund med naturens inneboende lag. Därför växte hon sig vacker som ett ungt träd.
Hon var på upptäcktsfärd efter Siv.
"Så öppnade våren sig allt vidare, och var dag öppnade sig full av spänning, en äventyrens värld."
Men...
När Malin såg att Siv var förälskad i en ung man träffade det henne hårdare än hon kunde ana. Hon hade trott att det högsta och vackraste kan man inte hålla fast, inte göra anspråk på - inte äga (jämför dikten "Det bästa"). Visst gjorde det ont.
Och smärtan tätnade, och Siv var där. Intill henne, omkring henne. Det fanns ingenting annat än brinnande eld - och Siv. Brinnande eld, och Siv, och smärta!
Vad tjänade det till att försöka förneka att det gjorde ont, när det i alla fall var så?
Ut i livet
Malin sitter åter i aulan. Eleverna i Malins klass har årsavslutning och bereder sig för att gå ut i livet som lärare. Malin känner sig utanför - som alltid, men har på något sätt redan lämnat skolan bakom sig. När hon ser sig omkring är det inte längre Hjortzbergs bilder, som fångar henne. Det är solstrimman själv som fångar henne - varm och Ijus. Den är verkligare än hela högtidligheten - ursprunglig och of örneklig, en gåva som inte kan ifrågasättas. Nu är hon utanför på ett ensligt, fridfullt sätt.
Intill henne Siv. Det här är ett avsked även från henne. Men hur skulle man kunna mista den som växer i en som ett träd?
Siv står där smärt och rak med hälsans skimmer av guld och frukt i huden. En människa, full av behag och vegetativ vishet, på den smala gungande spången över kaos.
Och Malins nacke rätar sig, som i en hemlig trosbekännelse, den enda hon har kvar. Den bekänner sig med en stolt förälskelse bortom allt förnuft till livets eviga sega vilja att leva.
Ty var vinter har vår, och ett hopp har var höst
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol och på rosornas röst.
Och på ängarnas älskliga vår.
Unik i svensk litteratur
Kris torde vara unik i svensk litteratur genom det hänsynslösa krav på deltagande i andras lidande, som Malin till en början ställer på sig själv. Där finns också kravet på den fullständiga underkastelsen under Guds vilja. Ett krav som hon tar avstånd ifrån i sin helt unika och märkliga deklaration och prosadikt "I natt gick Gud under".
Där märker man också det nya, som hjälper Malin ur krisen. Viljan till liv, till ett eget liv. Upplevelsen av Siv för henne ytterligare ett steg ut ur krisen. Siv uppenbarar en ny livsinriktning, en väg till naturen, till tingen, till upplevelsen, till själva livet.
Men riktigt så okomplicerad tycks Karins egen väg ur krisen inte vara, som hon skildrar den i Kris. Det vittnar Karins egna anteckningar i "Den kristna dagboken", "Tankejournalen" och ett par uppsatser om. Det kommer också fram i brev som Karin skrivit under den tid, som "Kris" skildrar. I tankejournalen skriver Karin den 5 februari 1921: "Har jag nu äntligen genomgått denna kris ordentligt? Till full frihet, till yttersta individualism!" I ett brev till Agnes Fellenius skriver Karin: "Jag har gått igenom en rätt våldsam inre kris, det har nog bidragit till min dåliga hälsa."
Hon skriver vidare i brevet: "Du förstår, att det har stått en hård kamp inom mig, och jag har stått tvekande mellan att uppge min vilja eller att tillbedja min vilja. Förlåt mig, om jag gör dig ont, när jag skriver detta. Du säger alldeles säkert, att jag gjort orätt - jag har valt det sista."
Var Gud död för Karin ?
Var Gud död för Karin? Sannolikt när hon skrev, eller snarare när hon upplevde sin kris. Ett svar finner man i vad Karin skriver den 21 augusti 1921: "Ibland undrar jag, om tron på en personlig Gud är nödvändig för att hålla mig sann invärtes - nu är jag förljugen, det vet jag. Men det var ju en lång tid av stor ärlighet, då jag inte trodde på någon Gud alls. Hur som helst, en andakt (det är: ett själens djupaste hem och viloställe) är nödvändig för min någorlunda sanning. Man är ibland hemlös. Men det skall också gås igenom."
De samtal som Kris innehåller mellan Malin I och Malin II fortsatte sannolikt hela livet för Karin och varje läsare av hennes dikter kan ju själv söka spåren av denna dialog i dessa...
Dikten inåt
Dikten förekommer första gången i ett brev till Agnes Fellenius, där Karin talar om sin nyss övervunna(?) kris. Dikten ger en intressant belysning åt den kamp Karin upplevde under sin kris (skildrad i den självbiografiska boken Kris). I brevet skriver Karin i anslutning till dikten:
Jag vill bejaka mitt eget, även mitt eget högmod, min egen själviskhet... (Lögnen kan jag inte bejaka, den är inte min last). Få se hur det går! Det behövs styrka till detta, men jag är svag...
Inåt Min Gud och min sanning såg jag i en sällsam stund. Mänskors ord och bud tego. Gott och ont min själ glömde. Min Gud och min sanning drack jag i min ängslans stund. |
Min Gud var salt mörker, min sanning hård metall. Djupt skalv jag. Naken stod jag, sköljd av vågor av kall sanning, kall, stark, föraktfull sanning - min Sanning och min Gud. |
Bengt Davidsson är förlagsman och fd disponent i Almqvist &Wicksells bokförlag med djupa kunskaper i Karin Boyes diktning.
Artikeln är hämtad ur Parnass Nr 2 1993.
Upphovsrätt © (1996)
Text: Bengt Davidsson
Layout och presentation: May och Hans Mehlin
Publicerat med tillstånd av:
Bengt Davidsson, författare
Björn Julén, ansvarig utgivare av Parnass
Sök: