Om dyrkan av sanningen

Karin Boye: För trädets skull. Dikter. Bonniers. Pris 4:50.

Vi föds som original och dör som kopior, ansåg en engelsk skald en gång för länge sen. Karin Boye torde mena, att slutet som kopia visserligen är ganska vanligt och mycket sorgligt men inte absolut ofrånkomligt. Säkert tar man inte alldeles miste, om man anser, att en mycket väsentlig del av hela hennes diktning handlar om förmågan att ett stycke fram i livet uppleva den förnyelsens förunderliga process, då det egna, det i djupare mening originella, vinner övertag över det utifrån påtvingade, det som inte hör organiskt samman med personen. Om den befriande lyckan i detta livets stora äventyr, när människan upptäcker sitt eget väsens hemlighet och förtroendefullt låter sig formas efter dess lagar, handlar också många av hennes nya dikter - och om tveksamheten, ångesten och smärtan, som är förbundna med det. Ty hon begär ingen skonsamhet och känner inga undanflykter. Det är en ärlig och sanningsdyrkande människas allvarliga beredskap hon gett uttryck åt i dikterna om förnyelse och pånyttfödelse, invigning och början, som inte sker en gång för alla utan ständigt måste upplevas på nytt och som kräver både anspänning och öppen, väntande mottaglighet.

"Sanningen är det vackraste som finns, vore den än aldrig så ful", sade Ernst Ahlgren en gång, och om inte hon redan format satsen, skulle hennes yngre kollega Karin Boye förmodligen ha gjort det.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,

yttrar hon i en av sina tidigare dikter, och i en av de nya heter det:

Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.

Karin Boye kan berätta en del om de offer, som sanningens gud kräver av sina dyrkare, och om vad det vill säga att hävda sin egenart och följa sitt väsens lagar, även när det delvis sker mot ens vilja och bringar smärta både åt en själv och åt dem, som man avsöndras ifrån, fast man är bunden vid dem genom blodsband. Hon gör det osentimentalt och utan att posera. Man har väl alltid haft på känn, att författarinnan ibland hyst tvekan om sin förmåga att bära upp sköldmöns vapenrustning. Karin Boyes värld är inte så enkelt konstruerad och så livlös, att hon inte vet vad hänsyn, kluvenhet och tvekan vill säga. I ett par av de nya dikterna lägger hon fram sin tvekan mer ohöljt än förr. Det är inte alls frågan om avkall och reträtt, det är bara sanningen, här också. Och hennes heroism blir inte av lägre halt efter den bekännelsen.

En sida av Karin Boyes dyrkan av den stundom grymma men alltid heliga sanningen är hennes höga uppskattning av det spontana, det ursprungliga och äkta. Helt visst prövar hon också noggrant om hennes dikter håller måttet vid en granskning från dessa synpunkter, innan hon släpper dem ifrån sig. Och om denna stränga självkritik är ju intet annat än gott att säga, så länge den inte lämnas tillfälle att sätta in redan vid själva skapandet. En lyriker med hennes intellektuella läggning löper nog vissa risker att fastna i självbeskådan, att teoretisera över sin diktning, tills ingivelsen en vacker dag kanske vägrar att infinna sig. Det var länge sen hennes förra diktsamling kom, och man fruktade nästan, att hennes lyriska ådra höll på att sina. Dessbättre var det onödiga farhågor. Den nya boken innehåller några av hennes allra bästa dikter och visar, att hon trots sina förtjänster som prosaförfattare dock först och främst är lyriker. Men det hindrar inte, att där också finns ett och annat exempel på den nyss antydda faran i att enträget reflektera över diktens väsen och att anpassa sin dikt efter de teorier man kommit fram till. Teorierna kan nog ibland fördjupa insikten och stimulera skaparkraften, men de har kanske oftare benägenhet att bli en tvångströja. Och det är nu ett obehagligt plagg för lite var och allra mest för en lyriker.

Utpräglat lättillgänglig har Karin Boyes lyrik aldrig varit. Man har t. ex. haft svårt för att med andra än hennes egna ord återge tankar och stämningar i hennes vers, vilket naturligtvis sammanhänger med att den är utpräglat personlig och äkta till både form och innehåll.

Varje omskrivning av äkta dikt blir en förvanskning, den når - i bästa fall - endast ungefärligt vad diktaren uttryckt exakt. "För trädets skull" är delvis - men endast delvis - mer svårtillgänglig än hennes tidigare samlingar. I en del dikter härskar "språket bortom logiken" så gott som fullständigt. Den läsekrets, som till fullo kan uppskatta denna form av poesi, måste ju med naturnödvändighet bli ganska liten. Däremot torde det stora flertalet av de övriga dikterna kunna påräkna en varm uppskattning från alla, som har sinne för lyrik.

Jag har betvingat min lust att citera för att till sist kunna återge dikten "Ja visst gör det ont" i sin helhet:

   Ja visst gör det ont när knoppar brister. 
   Varför skulle annars våren tveka?
   Varför skulle all vår heta längtan 
   bindas i det frusna bitterbleka ?
   Höljet var ju knoppen hela vintern.
   Vad är det för nytt, som tär och spränger ?
   Ja visst gör det ont när knoppar brister, 
   ont för det som växer
                               och det som stänger.
   

   Ja nog är det svårt när droppar faller. 
   Skälvande av ängslan tungt de hänger,
   klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
   tyngden drar dem neråt, hur de klänger. 
   Svårt att vara oviss, rädd och delad. 
   svårt att känna djupet dra och kalla,
   ändå sitta kvar och bara darra -
   svårt att vilja stanna
                               och vilja falla.
   

   Då, när det är värst och inget hjälper,    
   brister som i jubel trädets knoppar,
   då, när ingen rädsla längre håller, 
   faller i ett glitter kvistens droppar,
   glömmer att de skrämdes av det nya,
   glömmer att de ängslades för färden -
   känner en sekund sin största trygghet, 
   vilar i den tillit
                               som skapar väriden.
   

Gunnar Froster.