FEM ÅR FÖR
KARIN BOYE SÄLLSKAPET

Att avgå som ordförande
för vårt Sällskap var förenat med upplevelser av lätt och svårt. Först blev det så högtidligt att inför medlemmarna samlade till
årsmöte den 12 mars 1989 meddela beslutet. Ett skifte måste ju ske någon gång och nya mönster måste prövas. I vissheten att överlämnandet av ordförandeklubban, den ekträdsformade från den Boyeska villaträdgården Björkebo i Huddinge, kunde ske till Sällskapets vice ordförande, Björn Julén och god vän, gjorde överlämnandet till såväl en form av kontinuitet som vänskap. Allt kom att ske som en överraskning.

Efter att ordföranden för årsmötet, Einar Gustafsson, klubbat
besluten enligt valberedningens förslag, en festlig måltid - "En fest hos Kallius" - avnjutits, ett fint soaréprogram av medlemmar i Sällskapet med inslag av förnämligt artisteri kring Karin Boyedikten - då, vid hemfärden, kära Karin Boyevänner,
upplevde jag en stor befrielse från 5 år och 5 månaders arbete i den lyriska örtagården, allt från Sällskapets bildande.

Efter en tids frihet
från alla självpåtagna skyldigheter började medlemmarna åter träda fram ur minnet. Ur minnet av alla sammankomster. Ur minnet av alla telefonsamtal och brev. Alla brev, som var så intressanta och där några fortfarande väntar på svar. Brev med mycken personlig glädje och värme. I personlig upplevelse av Karin Boyedikten i all dess skiftande innebörder och budskap och de existensiella villkoren.

Efter ytterligare en tid förnimmer jag en nästan total tomhet såväl som en underbar insiktsfullhet. Det tomma var situationen att inte behöva skriva MEDDELANDEN, en stor angelägenhet från början sen Sällskapets tillblivelse. Det upplevde jag som att inte längre kunna formulera mig. Å andra sidan hade jag inombords i behåll hela upplevelsen av Karin Boyedikten i ett spännande och meningsfullt programarbete. Det blev en egendomlig lagrad och sällsam upplevelse, en förunnad situation i diktens rike. Och jag hade nu åter tidsmöjligheter att gripa fatt i mitt yrkes kreativa möjligheter och samtidigt ha den stora diktens idéinnehåll inombords och tänka på alla fantastiska tilldragelser som förevarit och intressanta personer jag mött eller haft kontakt med.

Lavering av Peter Linde, utförd som en hyllning till sällskapets grundare. Gåva till Erik Lindholm från sällskapets styrelse. Foto: Hans Mehlin

I Sällskapets verksamhet
fick jag knyta såväl fin bekantskap som god vänskap. Jag vill nu sända en hjärtlig hälsning men är ledsen att inte kunna nå ut till alla. I vetskap om att Sällskapets medlemmar i så många sammanhang har en bred kontaktyta kan dock en hälsning gå ut från Sällskapet. Det jag vill framföra är ett varmt tack för all hjälp.

Ja, det gäller alla
som varit med om att ge Sällskapet innehåll, visat intresse och medverkat i de olika arrangemangen på så många platser i
Sverige och även på Åland, i Finland och Norge. Föredrag och
anföranden av forskare i litteratur och övriga humaniora,
utomordentligt betydelsefulla artiklar till Sällskapets årsböcker och de många tolkningarna av KB-dikter till olika språk. Ja, jag tänker i detta ögonblick på den unga Claudio Petrangeli, som en dag kom vandrande från Rom med översättningar av Karin Boyedikter i ryggsäcken Molte voci parlano.
- Karin Boyes författarskap och idélyrik gav ständigt nya
responser.

Ungdomens diktare
-ja, jag harverkligen erfarit att Karin Boyes lyriska språk går hem hos de unga, hos nya generationer. Gymnasister i Norden och andra länder har skrivit och ringt om att de avser att skriva om Karin Boye och önskat upplysningar. Många uppsatser har varit fängslande.

Diktarinnans mor
har lagrats i minnet. Mötet med fru Signe Boye, som då var 80 år, det var år 1956 den 2 mars, var en händelse som sedemera fick betydelse för tillkomsten av Karin Boye Sällskapet (se artikel i Sällskapets årsbok del 1). Därmed kom jag att lära känna Ulf Boye, diktarinnans bror och hans familj; fick erfara stor glädje i diktläsningar tillsammans med dottern Moa och hennes dotter Crocus. Möten med några av Karins vänner blev intressanta händelser, Karins diktarvän Ebbe Linde, som först av alla skalder diktade till Karins ära medan hon levde "Du skall vara min vita stjärna. Den stjärnan dör som är röd." (se min artikel i årsboken del 4); hennes förtrogne i POETS´ CORNER, C. Vilh. Jacobowsky, ett möte tack vare Göran Töllborn i Skara; hennes medarbetare under SPEKTRUM-tiden, Erik Mesterton, en modernismens introduktör, som för mig fick stor betydelse i ett speciellt ögonblick (se min artikel i årsboken del 3); Leif Björk, gift med Karin Boye, synnerligen intressant personlighet även om han förblev en mussla under all konversation; Melker Jonsson, humanisten, som också var med i Clartégruppen till Sovjet 1938, som jag till sist fick möta personligen den 19 augusti 1989 på Sällskapets sammankomst i Lidingö; hennes historiekollega på Viggbyholmskolan, Per Nyström, sedermera landshövding i Karins födelsestad;jag nämner Margit Palmer, som berättade att hon hade möhippa
samma dag som Karin B. och alldeles särskilt måste jag nämna Karin Ruths-Hoffman i tecknet av "de mörka änglarna" (se min artikel i Sällskapets första årsbok); "förargligt" att inte bli i tillfälle att möta Peter Weiss, skulle då ha ställt några frågor om hans möte med Karin Boye i Alingsås varom han skriver i romanen MOTSTÅNDETS ESTETIK (se artikeln i årsboken del 2); ej att förglömma underbara brev från Sven Stolpe, som kommer att medverka i Sällskapets årsbok.

Peter Lindes terracottastaty av Karin Boye. Gåva till Erik Lindholm från Sällskapets medlemmar. Foto: Hans Mehlin

Peter Linde
har skapat två förnämliga skulpturer av Karin Boye under den här tiden, underbara upplevelser, symboliskt blev också planteringen av Karin Boyes träd i Uppsala år 1985. Tonsättningar av nya generationer kompositörer har fogat ytterligare dimension kring den lyriska skatten; jag tänker på den rent finskspråkiga kören i Helsingfors, som framförde i svensk version på skönt finländskt mål KB i tonsättning av dirigenten, lektorn vid Sibeliusakademien Heiiki Valpola; jag tänker på Andreas Peer Kähler, grundare av och dirigent
för Berliner Sibelius Orchester i Väst-Berlin, hans gestaltning av KB-dikter för orkester och sopran.

Kris och Kallocain
har för en ordförande i Karin Boye Sällskapet helt naturligt framstått som arkadiska pelare i det Boyeska författarskapet. Kris, den underbara debattromanen i livsåskådningsfrågor, upplevde jag redan 1935, då den kom, för mig i det lyckliga 30-talets mitt då allt skulle diskuteras i gatuhörnen vid stora torget i födelsestaden - då "mysterium magnum" lockade till insikter om katharismen, albigensernas modfyllda kamp som Karin Boye skrev om.

Kallocain gick mig helt förbi där jag befann mig i andra världskrigets beredskap någonstans i Sverige. Jag kom nu att uppleva romanen främst genom andras intresse. Litteraturforskaren Attila Fäj, prof.dr vid Instituto di filosofla, Genova, väckte frågor i brev den 17 mars 1984 om den moderna dystopia-litteraturen. Hans brev gällde två frågor för analys även av Kallocain:

1/Was Karin Boye acquainted with the famous Hungarian dramatic poem "The Tragedy of Man", by Imre Madách? - The first Swedish translation was made by Olof Lundgren: "Människans tragedi", Stockholm 1936. Ungerska Institutet vid Stockholms Högskola. Perhaps a copy of Lundgren's translation is to be found even today among Boye's books in possession of your Society.

2/Was Boye acquainted with Evgenij ZAMJATINs novel entitled/in English/: "We?" Quite soon this novel was translated into English/1924/and French/1928/ and only much later into the original/Russian/language. Is there any sign in the Boye-biographies, that in 1928 when Boye passed three weeks in the Sovjet Union she met Zamjatin/who left his homeland for Paris only in 1931/?

Det var ju intressanta frågor och mitt svar finns i Sällskapets brevpärm. Jag låter nu frågorna gå vidare. Andra iakttagelser och upplevelser av Kallocain har jag skrivit om i en särskild studie (se årsboken del 4).

Kära Karin Boyevänner
- Jag har berättat något ur minnet och tänker på alla som inte kunnat närvara på Sällskapets sammankomster, medlemmar när och fjärran, och som ändock har intresset knutet till Sällskapet. Det är nog lätt att förstå min glädje den 13 oktober 1983, då det gavs möjlighet att grunda Karin Boye Sällskapet i kretsen av 150-talet lyrikintresserade; att i det ögonblicket när jag möttes med ett rungande ja, första gången få tända "två raka ljus/för eviga mörkers skull."

- Jag önskar Sällskapet god fortsättning.