Karin Boye

ur "relief" - författarporträtt av Crister Enander

Legus förlag


Världen är kall och ödslig.

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.

Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn och en ändamålsenlig fortplantning av släktet bildar den oheliga treenighet som helt bestämmer och begränsar medborgarnas inrutade vardag.

Varje dag är den andra lik. Monotonins mördande upprepning är förutsättningen för att Världsstaten ska fungera friktionsfritt. Det är detta mönster som skapar möjlighet till överblick och kontroll. Arbete, födointag och sömn. Dag efter dag upprepas samma schema. Människan har reducerats till en kugge i det stora maskineriet. Alla har bokstavligen förvandlats till uniformerade soldater. Samhället har dött och i stället blivit till en välorganiserad statsarmé. Över individen står den större organiska helheten - staten. Medborgarnas liv har bara ett syfte, att på effektivaste och bästa tänkbara sätt tjäna Världsstaten.

Karin Boyes "Kallocain" är inte först och främst, som många ansett, en skildring av en i tiden avlägsen totalitär stat. Den oinskränkta makten, det despotiska väldet, är en given och självklar förutsättning. Karin Boye skrev sin roman i skuggan av den tyska stövelklacken. Tredje riket var en blodig realitet och behövde därför inte skapas eller konstrueras som litterär fiktion.

När Boye under sommarmånaderna 1940 febrilt och närmast besatt skriver "Kallocain" har Tredje riket inlett sitt segertåg och framstår som den oövervinnerliga stormakten. I Polen vajar redan naziflaggan, och den 9 april ockuperas även Norge och Danmark. I juni månad visas journalfilmerna på hur de tyska stridsvagnarna triumfatoriskt rullar utmed Champs- Élysées fram mot triumfbågen. Även Paris och Frankrike har fallit.

Året före, den 29 augusti 1939, hade Hitler och Stalin sinsemellan delat upp Europa i skilda intressesfärer. Kvar återstod bara själva den blodiga slakten. När Molotov- Ribbentrop-pakten skrevs under släcktes allt hopp. Nu syntes inte någon väg ut ur mörkret; inte ens tillstymmelsen till en början av ett slut på barbariets epok gick längre att skönja.

Europa var på väg in i belägringen under det nazistiska hakkorset. En Världsstat höll på att födas.

Den nazistiska ideologin kände Boye väl till. Redan i början på trettiotalet var hon ofta på längre besök i Berlin, dit hon rest för att genomgå psykoanalys hos Walter Schindler.

"Berlin är en hemsk stad", skriver hon 1932 till Thomas Olesen-Løkken, "men lärorik. Här är Europas kokande gryta av arbetslöshet och elände. Imponerande är det onekligen, men tröstlöst. Av den litteratur som rekommenderas en får man samma intryck. Här är en döende värld, eller mittpunkten och koncentratet av en döende värld."

Med en känsla av hotfull undergångsstämning granskar hon hur nazismen bland annat tog sig uttryck i den samtida skönlitteraturen. "Det är emellertid inte av förbiseende, som förnuftet spelar en så liten roll i den nazistiska skönlitteraturen. Det är princip", summerar hon 1934 i Social-Demokraten.

Hatet, blodtörsten och den växande fanatismens förblindning iakttar Karin Boye på nära håll under sina olika besök i Tyskland, främst då i Berlin. En kväll får Boye tillflälle att se både Göring och Hitler framträda. Det är Vilhelm Scharp - vilken genom nära förbindelser med Görings svenska släkt hade tillträde till nazismens högsta och allra innersta kretsar - som ordnar biljetter åt Boye och Nic Hoel (senare Nic Waal) till ett valmöte den 14 mars l932 i Sportpalats, där framför allt Görings retorik gör ett outplånligt intryck på Boye. Nic Waals redogörelse för mötet finns bevarat.1 Och i hennes anteckningar finns det tal Hitler höll nedtecknat nästan ord för ord.

Sex år senare - efter nazisternas makttillträde och tre månader efter Anschluss, Österrikes frivilliga anslutning till Tredje riket - befinner sig Karin Boye i Wien. Året är 1938 och staden är fylld av hakkorsflaggor, människorna på gatorna bär hakkorset på armen, i kavajslaget och det pryder alla uniformerade militärer och frivilligt organiserade privatpersoner. Det syns på väggar och skyltar.

Den skräck hon nu känner är närmast paralyserande. Samtidigt försöker hon ändå förstå vad det är som lockar folket att blint följa och stödja den demoniska diktatorn. Samma dag som Boye anländer till Wien blir hon stående framför ett porträtt av Hitler inne i en bank.

"Här är så underligt", skriver hon samma kväll till Ingeborg Holst. "Allt det som i Hamburg och Berlin inte längre gjorde intryck på mig. . . det har gått mig djupt till sinnet här. Du ser kanske på stilen och de många felen, att jag är ur gängorna. Jag har också sett ett porträtt - vad kan man egentligen skriva, de öppnar väl inte brev mellan Wien och Hamburg? - som har gjort ett fruktansvärt intryck på mig: är det, detta är sant, inte alla karikatyrer, inte heller de vanliga schablonmässiga idealiseringarna, men detta asketiska, sammanbitna, invigda, hängivna och samtidigt ansträngda ända till yttersta gränsen för spänning... I alla fall hade jag ett blixtklart intryck av att här står en kamp mellan människotyp och människotyp, mellan livshållning och livshållning, å ena sidan den som förtror sig åt Makterna och sig själva, å andra sidan den som söker behärska Makterna och sig själva. Då, när jag tänkte på vad du brukar säga om mig, att jag hör till de ansträngda och hårt levande, greps jag av en känsla, som jag förmodar en glödande nationalsocialist skulle ha, om han plötsligt upptäckte att han var hundraprocentig jude. Förstår du det? Hela mitt hjärta är ju hos de andra. 'Jag arma människa, vem frälser mig ur denna dödens kropp?'"

Dagen före hade Boye lämnat Prag bakom sig. Där hade hon besökt såväl en synagoga som den judiska begravningsplatsen. Ifrån Prag skrev hon två dagar tidigare: "Efter Berlin, där jag storgrät ensam mitt på gatan över de gula bänkarna i parkerna - de enda där judar fick sitta - gjorde det ett så överväldigande intryck att se de förgyllda kedjorna i taket till det rum i rådhuset, där stadens råd sarnmanträder - det var de kedjor, med vilka ghettot tillslöts varje kväll, tills de, då ghettot avskaffades, sattes upp här för stadens fäder att se och begrunda."

Det råder ingen tvekan om att Karin Boye var ytterst klar över och medveten om såväl den nazistiska ideologiens innehåll som - och det är avsevärt mer anmärkningsvärt - både de psykologiska och sociala mekanismer som styrde och behärskade människorna i detta totalitära och auktoritära välde. I ett brevutkast till norrmannen Inge Krokann förtydligar sig Boye ytterligare:

"Mig förefaller det som om vi på något sätt närmade oss den urkristna tiden - som om en stor motsättning fanns mellan å ena sidan dem, som ser alltings mål och mening i den skapande makten, som driver oss inifrån, och dem som låter sig mekaniseras, dvs. drivas utifrån. Våra innersta och yttersta problem är och förblir livsåskådnings- och trosproblem."

Endast genom att medvetet ta ställning mot makten kan den framväxande totalitära och avhumaniserade vålds- och rasideologin övervinnas. I den oavslutade romanen "Bebådelse" försöker Boye skildra hur kriget präglar vår syn på världen och lätt leder till uppgivenhet. Hur man slits mellan pessimism och viljan till kollektivt samlat motstånd. Romanfragmentet är i många avseenden Boyes brottning med sin egen oförmåga att underordna sig motståndsarbetet, en dialektisk belysning av det samvete som plågade henne när hon i alltför stor utsträckning lät sig uppslukas av sina personliga och privata problem, i en tid då världen stod i brand. Hennes slutsats är att den politiska kampen, varje form av motstånd, är ett nödvändigt offer som varje människa måste göra, trots känslan av vanmakt och tvivel.

"Vi kommer att kastas in", säger David Aurell - den manliga huvudpersonen - något uppgivet i romanens upptakt, "i en sådan smältdegel för både politiska förhållanden och personliga värden, att våra ord inte räcker till - inte ens våra begrepp räcker till - ja inte ens vår känsla räcker till - vår roll är bara att smältas ner."

"Bebådelse" arbetade Karin Boye parallellt med när hon skrev "Kallocain". De hänger på flera sätt intimt samman. Den stora skillnaden är att det ofärdiga fragmentet huvudsakligen är en mer teoretiserande diskussion om att de intellektuella måste göra något, finna ett sätt för att kunna ta del i kampen. Men hur ett arbete för ett större och avlägsnare mål ständigt hamnar i konflikt med det personliga, det privata livet.

"Kallocain" är Karin Boyes svar på diskussionen.

Viktiga element av nazismens ideologi beskriver Boye på ett subtilt sätt i "Kallocain". Så är till exempel de människor som inte har sin tillhörighet i Världsstaten av en annan ras. "Vet ni inte, min chef", säger huvudpersonen Leo Kall till den märklige Edo Rissen, "att våra biologer numera anser det fullt bevisat, att vi här i Världsstaten och de där varelserna på andra sidan gränsen helt enkelt härstammar från skilda aparter, olika som natt och dag, ja så olika, att man mycket väl kan fråga sig, om grannstatens 'folk' alls bör kallas människor." De tyska raslagarna lyser läsaren i ögonen.

Ett annat exempel är att Boye i sin skildring utgår från den tyska statsuppfattning som säger att staten står över allt, detta gäller inte bara de enskilda individerna, utan även juridiken och de av staten fattade lagarna. När till exempel Rissen under de inledande experimenten med sanningsdrogen vid ett flertal tillfällen påpekar för polischef Kallek att vad de nu gör inte är lagligt, så avfärdas han som "formalist" med argumentet att allt som tjänar staten är lagligt.

Att sexualiteten i Världsstaten enbart betraktas som ett medel för att höja den sjunkande nativiteten, ja den totala frånvaron av erotik och erotiska spänningar mellan huvudpersonerna i "Kallocain", beror säkert på att Boye helt enkelt har överfört den neurotiska sexualfientlighet som härskade inom den nazistiska ideologin till sin skapade dystopi.

"Detta är kanske det mest förfinade uttrycket för den antierotiska inställningen", skriver Boye 1934 apropå Goebbels roman "Michael", "som genomgår den nazistiska skönlitteraturen och i allmänhet tar form i en svartmålning av motståndarnas sedliga liv, som gränsar till det komiska. Skulle man ur denna genomsnittliga romandiktning försöka läsa ut vad författarna förebrå marxisterna, blir huvudsumman den, att marxisterna äro liderliga sällar. Socialdemokraterna äro antingen världsfrämmande gamla herrar med föråldrad idealism eller också, liksom kommunisterna, förslöade vällustingar i de sluga judarnas klor, utan andra intressen än köttets grövsta njutningar."

Exemplen på hur nazismen är Boyes främsta förebild, hur den bidrar med nästan all avgörande näring när hon skapar sin Världsstat, är otaliga. Därför är det högst egendomligt att det så ofta har ifrågasatts. Dessutom var Boye helt på det klara med, att om parallellerna till Tyskland skulle varit alltför tydliga hade hennes bok aldrig passerat den svenska censuren. I ett brev till Bonniers skriver hon: "Vad innehållet beträffar, är den ju så allmänt hållen, och tendensen, om man kan tala om en sådan, är ju också så allmän, att jag knappt tror på någon indragning eller dylikt. Om Ni vill, kan jag ändra alla namn till kinesiska, men redan som det är är de så hopplockade från skilda håll, att jag inte tycker någon främmande stormakt kan ta åt sig."

Dystopin, denna utopins av skräck förvrängda spegelbild, hade växt fram ur en äkta och djupt känd desperation. När Boye sitter i Alingsås och skriver boken, vilken till skillnad från hennes andra böcker tillkom mycket snabbt, är hon näst intill som besatt av en demon. Det skrämmer henne, ja boken själv tycks fylla henne med en egendomlig och överväldigande fasa. "Jag är rädd!", säger hon till Harry Martinson.

"Jag var rädd för den", skriver hon också i ett brev till EbbeLinde, "den är så olik vad jag brukar skriva, och på slutet var den ren tortyr för mig." Raljerande och nöjd med vad hon åstadkommit tillägger hon: "Har jag tyckt den var kuslig att skriva, så ska läsaren också ta mig fasen ha lite med av kusligheten."

"Kallocain" står sig minst sagt väl vid en jämförelse med de klassiska exemplen på svenska romaner skrivna i protest mot den växande diktaturen, till exempel Vilhelm Mobergs "Rid i natt" och Pär Lagerkvists "Dvärgen". När Karin Boye efter att romanen kommit ut hävdade att hon med "Kallocain" kände det som om hon "fullgjort sin andliga värnplikt" var det sannerligen ingen tom eller självgod retorisk fras. I Boyes fall var denna värnplikt mot barbariet dyrköpt. Hon drabbas av en svårartad depression, varpå ett nytt misslyckat självmordsförsök följer och hon har under en längre period svårt att återvända till ett någorlunda normalt liv.

Det märkliga med "Kallocain" är inte bara att den är en stor politisk roman, utan kanske framför allt att den är så mycket mer än en skrämmande bild av den totalitära makten. Den är ett litterärt testamente med många bottnar. Aldrig tidigare hade Boye så helgjutet lyckats förena de i hennes ögon motstridiga litterära och politisk-estetiska ideal som hon under hela trettiotalet mycket målmedvetet brottades med i sitt skrivande.

Mellankrigstiden präglades av en ständigt vibrerande spänning mellan olika poler av skiftande ideologier. Ur Första världskrigets igenskyfflade skyttegravar, i vars lera många ansåg att även Gud dött, växte paradoxalt nog ett nytt hopp fram. Det var återigen möjligt att börja drömma drömmar om en bättre och rimligare och rättvisare framtid.

"Tjugotalet hade varit en hoppets tid", skriver Victor Svanberg, "hoppet om en bättre värld, byggd av folk och individer i fredlig samverkan. En ny kultur skulle skapas, fri från tyngande traditioner och snäva moralreglers tvång."

Det var de sekulariserade utopiernas gyllene tidevarv. Det var de litterära -ismernas, psykoanalysens och marxismens tid.

Den nya tidens unga män och kvinnor började under slutet av tjugotalet på bred front och i öppen och kraftfull opposition mot idylldiktning och borgerlig förljugenhet resa krav på att litteraturen och konsten skulle skapas i samhällets och den politiska kampens tjänst - för en fri och ohämmad människas möjligheter att i framtiden kunna ta det väntade språnget från nödvändighetens rike till frihetens rike. Eller uttryckt med den dikt - "I rörelse" - som Karin Boye skrev och vilken var något av Clartés kampsång under trettiotalet:


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Mitt i den svenska debattens svallande vågor stod Karin Boye.

Redan år 1927 blev hon aktiv redaktionsmedlem i tidningen Clarté, där hon stannade kvar i ledningen fram till 1931. Därefter lade hon i stället ner sina krafter på tidskriften Spektrum som hon startade tillsammans rned Erik Mesterton och Josef Riwkin. Hennes politiska engagemang är under de här åren mycket starkt.

"Den miljö i vilken Spektrum föddes", skriver Carl Olov Sommar i sin Ekelöfbiografi, "var stockholmska Clartékretsar. Mot slutet av 20-talet samlades radikala, partipolitiskt obundna människor i 20-30-årsåldern kring den socialistiska idétidskriften Clarté. Det var en ganska informell grupp med växlande sammansättning, där emellertid yngre akademiker, som skolats vid matlags- och kårdiskussioner i Uppsala och Lund, dominerade. Till de ledande debattörerna och skribenterna hörde Leif Björk, Arnold Ljungdal, Alf Johansson, Stellan Arvidson, Victor Svanberg, Vilhelm Scharp och Karin Boye."

I Svensk Uppslagsbok från 1934 beskrivs Karin Boyes lyriska och litterära produktion som "till största delen idédiktning med ett revolutionärt, kollektivt patos". Hon intar helt klart en framskjuten och uppmärksammad plats på de unglitteräras barrikad.

Vad Karin Boye under dessa år skriver i Clarté är fortfarande i högsta grad aktuell och angelägen läsning. Det mesta står sig och har inte sjunkit ner i obetydlighetens mörker. Artiklarna är alltid ytterst genomtänkta, skarpa i analysen och tydliga i sin socialistiska argumentering.

Med sjudande upprördhet, patos och en välmotiverad aggressivitet går Boye - efter att mer eller mindre själv ha flytt från Uppsala universitet - till attack mot vad hon kallar för en borgerlig snobbkultur. "Det är inte av kunskapstörst", skriver hon, "som folk tar studenten, det är för levebrödets."

"Och för levebrödets skull fortsätter man sin intellektuella utbildning för att kunna göra andra delaktiga av samma ledsamma men kulturella välsignelse som man själv har njutit. För levebrödets och för det sociala anseendets skull. Det visar tydligt nog att hela systemet är en kvarn utan mäld; runt går den, och kraft behövs det för att driva den, men vad ändamålet med det stora maskineriet egentligen kan vara, det är höljt i dunkel."

Det är nu inte hennes egen leda inför ett meningslöst pluggande som här är det avgörande. På den nivån rör hon sig sällan i sina politiska skriverier. Vad Boye ser framför sig är ett regelverk utan intellektuellt innehåll, en bastion där fördomar ochförtryck står inskrivet på såväl schemat som inristat i de döda själar som uppblåsta och av samhället uppburna och vördade driver för vinden och upp i karriärer och befordringsgång. Hon har sett det i både lärdomsstadens åldrade verklighet och i den dagliga pressens och den borgerliga halvbildningens värld.

"Att de intellektuella själva i allmänhet skulle gå in på den här tankegången, vore kanske mycket begärt. Alla klasser har sina fördomar, och de intellektuella bildar åtminstone i Sverige en utpräglad klass, som måste känna sig solidarisk med det rådande bildningssystemet i nästan samma grad som penningmagnaten med kapitalismen."

Hoppet står att finna hos arbetarrörelsen, i en ökad folkbildningsverksamhet och i upplysningens ideal. "Arbetarna står trots sin opposition ändå i stor utsträckning under inflytande av de intellektuellas fördomar och betraktar den patenterade allmänbildningen och dess examina med den utestängdes längtansfulla blickar. De borde i stället förklara den krig. Ska en ny kultur komma, så måste den bäras av arbetarrörelsen, och den måste komma inte bara som en ekonomisk omvälvning, utan som en andlig omvärdering, om inte dess livskraft ska kvävas under den gamla konventionella bråten."2

Nu läser Karin Boye Marx och andra klassiker i den radikala traditionen och hon tränger samtidigt allt djupare in i politiken och tar ställning för socialismen. Med sina högt ställda krav på sig själv blir hon en stark och pådrivande kraft i kretsarna runt Clarté. För att fullt ut leva som hon lär ingår hon i juli 1929 ett "kamratäktenskap" med aktivisten och clartéisten Leif Björk - ett äktenskap som efter ett tag tycks stå mer i politikens än kärlekens tjänst.

Bilden av Karin Boye som krigaren, sköldmön eller- med Gunnar Brandells ord - "tjugotalsrevoltens fylgia", är alls inte lika missvisande som somliga hävdat.

De personliga problemen försvinner dock inte. Osäkert famlar hon i sitt eget inres mörker. Hon drabbas av plötsliga och helt oväntade gråt- och ångestattacker. Besöken hos olika nervläkare och sedan psykoanalytiker fortsätter, blir periodvis tätare. Ett avgörande steg är den 1928 påbörjade djupanalysen för Alfhild Tamm.

Hon låter sig dock inte hindras eller stoppas av dessa problem. Boye står kvar i det absolut främsta frontledet och är snart medlem av Clartés centralorganisation.

Karin Boye avvisar och avskyr det ljumma och angriper de fega som gömmer sig bakom förbehåll och reservationer. Det är alltså inte alls märkligt att hon av samtiden betraktades som en revolutionär och gavs etiketten "samhällshot" av högerns skribenter.

"Konsten att vara objektiv består, liksom konsten att lotsa, huvudsakligen i att hålla sig på lagom avstånd från allting", kan hon med förakt skriva i ett angrepp mot de oorganiserade sympatisörernas sällsamma skara.3

Jämnårig med seklet är Karin Boye i många avseenden typisk för sin klass och småborgerliga uppväxtmiljö i först Göteborg och senare i tjänstemannavillan i Huddinge. Vad som skiljer ut henne är kanske i första hand de ständiga uppbrotten. Hon förblir inte låst eller fångad i förstelnande tanke- eller livsmönster. Hon har en väl utvecklad förmåga att gå vidare så fort stagnation hotar.

Det religiösa svärmeriet under tonåren, med starka neurotiska undertoner, lämnar hon bakom sig. Inte heller ger hon vika inför de samhälleliga konventionernas mäktiga tryck när hon upptäcker sin bisexuella läggning. I stället analyserar och bearbetar hon sina känslor, först själv och senare även med professionell psykoanalytisk hjälp.

Styrkan i hennes personlighet visar sig om och om igen, bryter igenom skörheten och rädslan. Det bästa exemplet är kanske hur hon hanterade sin bisexualitet. Den känsla av skam som länge plågade henne flyttar hon - åtminstone på det intellektuella planet - över till det samhälle som hotade att kväva henne.

Att Karin Boyes dragning till och samliv med andra kvinnor under långa perioder innebar ett plågsamt och ofta livshotande lidande - genom hennes självmordsbenägenhet - var måhända ofrånkomligt i en tid då sedlighetens förespråkare åter gick till attack mot alla former av utomäktenskaplig sexualitet. När det sena tjugo- och trettiotalets historia skildras från författar- och konstnärskretsarnas perspektiv, är det ofta lätt att glömma, att det främst var mindre grupper och enskilda eldsjälar som i Freud fann en ledstjärna och tog upp kampen för kondomer och ett friare driftsliv mot den förhärskande sexualskräckens moralister.

Det är vid denna tid som Agnes von Krusenstjerna skriver romansviten "Fröknarna von Phalen" och 1932 stoppar Bonniers förlag utgivningen av de nyskrivna delarna "Porten vid Johannes" och "Älskande par". I september månad ett år senare - efter många turer fram och tillbaka - skriver Tor Bonnier det slutliga refuseringsbrevet. Jag återger några rader ur det då Tor Bonnier där visar att han med stor klarsynthet visste vad klockan slagit för ödesslag i Europa.

"Det är icke nog med att boken innehåller scener av en hittills i svenskt språk okänd nakenhet och uppriktighet - det är sant att den moderna engelska litteraturen har att visa motsvarigheter, men vad man kan tillåta sig i de stora landen går icke i vårt lilla land, där var och en är påpassad på ett annat sätt - utan hela boken är av den art som det nya Tyskland kallar zersetzend och som ju hela den 'anständiga' publiken även här hemma betraktar som 'upplösande'. Särskilt sitter vår firma i glashus, där vi inte bara blir övervakade av tusentals ögon, utan där det sannerligen finns massor av människor som gärna vilja kasta sten.

Stenarna som Tor Bonnier skriver om var inte hämtade från symbolikens eller de litterära metaforernas värld. De for rakt genom glasrutorna även i Sverige på företag ägda av judar.

Längre fram i brevet framgår det, att vad sedlighetens väktare beträffade var det främst Krusenstjernas skildring av de homosexuella kretsarna kring grevarna Sauss som måste strykas - enligt Tor Bonnier - för att böckerna ens skulle kunna tryckas i en oviss framtid.

Agnes von Krusenstjernas man David Sprengel går då till deras gemensamme vän Josef Riwkin, som var chef för Spektrum förlag.4 Där ges de två romanerna äntligen ut hösten 1933, och snart ska den så kallade Krusenstjernafejden rasa för fullt. Men länge svarar den borgerliga pressen med total tystnad.

Den första som kliver fram och bryter tystnaden och försöker finna en förklaring till varför den tidigare så hyllade romanserien nu tigs ihjäl är Karin Boye.

"Tyngdpunkten", skriver Boye om Phalensvitens tendens, "faller på annat håll: först och främst kan denna romancykel sägas vara en sedeskildring från vår tid , och som sådan märklig redan genom sin bredd och rikedom på skiftningar... Detta godtog också kritiken. Jag kan inte neka mig några citat av principiell natur:

'Hon skriver för vuxna människor och bör ha rätt att öppet behandla sådana företeelser, som ingå i verklighetens sammanhang.' (Anders Österling i Svenska Dagbladet)." Efter att ha citerat ytterligare några positiva recensioner fortsätter Boye: "Och slutligen, mindre principiellt, men mer tänkvärt: 'Hon är i pakt med tiden själv, och då betyder det föga, om puritanerna ylar och esteterna kvider'. (Sven Stolpe i Nationell Tidning).

Ja, det var då, det var länge sedan! Kring de sista två delarna har det bland annat just i de citerade tidningarna varit dödstyst, den dödstystnad som välvilliga äldre män sveper kring ett litet felsteg hos en nervös ung kvinna, som man förut höjt till skyarna - så mycket vänligare som det lilla felsteget är 800 sidor starkt och knappast kan antas ha blivit till i överilning.

Vad kommer nu detta sig av? Vad innehålla de nya delarna, som så grundligt kan skilja dem från de föregående?"

Hånfullt och vasst spekulerar Boye om det är de satiriska partiema. Eller om Krusenstjerna genom att häckla nationalismen blivit "till politisk varg i veum" som Strindberg. Boye avfärdar dessa anledningar som icke trovärdiga och fortsätter: "'Porten vid Johannes' rör sig delvis i homosexuella kretsar. Detta kunde vara en av förklaringarna, ty trots att författarinnan gjort alla sina homosexuella individer till ryggradslösa slemdjur och strukit under sin avsky med extra tjocka streck, anses ämnet på många håll förbjudet i och för sig, oavsett hur det nu behandlas, och sannolikt i högre grad nu än då det dök upp i en av de föregående delarna, 'Kvinnogatan'."

Boye är mycket klar över att nya tider hårt och taktfast stampat in med marscherande steg. "Reaktionen är här!" utbrister hon och visar även hur den svenska borgerligheten i rädsla inför den sönderfallande familjeinstitutionen i panik nu slår tillbaka.

"Överallt, där kulturkamp förekommer, gäller den alltjämt samma sak; frigörelse från den eller den uråldriga tabuföreställningen: 'det där få vi inte se, det där få vi inte höra, det där få vi inte låtsas om och föra vidare!' - och erövring av verkligheten - vilket först och främst förutsätter kunskap om verkligheten i alla dess delar, utan fridlysta undantag. Och överallt, där dessa krav måste vika och det andliga förbudet vinner tillbaka en bit av sitt forna land, har man allt skäl att tala om kulturell reaktion."

"Så småningom övergår man till att bränna deras böcker, och sedan står familjeinstitutionen med därtill hörande moral lika oskadd och fast som för trehundra år sedan - i böckerna nämligen, de böcker som lämnas kvar.

Att 'Fröknarna Pahlen' blivit utsatt för sådan omvärdering som skett, beror på att en stor rädsla går som en rysning genom världen."5

Trots att Karin Boye måste ha avskytt Krusenstjernas syn på och skildring av - det gäller främst den manliga - homosexualiteten skriver hon denna klarsynta analys till hennes försvar. Tragiskt nog äger varje ord som Karin Boye skriver om familjeinstitutionen i denna långa artikel full giltighet ännu i dag.

När Boye gör denna utryckning har hon själv upphört med att försöka dölja sin sexuella läggning. Den krisen har hon, sedan två år, bakom sig.

Vägen dit hade dock varit svår och smärtsam.

Det var antagligen först under sin Uppsalatid, och den på alla sätt avgörande bekantskapen med Freuds skrifter, som Karin Boye första gången vågade bejaka sin sexualitet över huvud taget, det gäller attraktionen till båda könen. Frågan om Karin Boyes bisexualitet har alltid - besynnerligt nog med tanke på hennes egen inställning - varit ett känsligt ämne. Helt i den andan hävdar till exempel Boyes levnadstecknare Margit Abenius att Boye närmar sig andra kvinnor först i samband med den psykoanalys, vilken nämnts tidigare, som Boye genomgick i Berlin.6 På den punkten har dock Victor Svanberg, som kring åren 1931 - 33 under en längre period var Karin Boyes nära vän och älskare, bestridit Abenius' påståenden.

"Margit Abenius Boyebiografi'', skriver Svanberg i sina memoarer, "inger den föreställningen, att det var i Berlin som Karin tog steget från homosexuella önskningar till handlingar. Det var inte så. Före utresan hade hon berättat för mig om ett krasst sexuellt förhållande till en cigarrflicka på Strandvägen. Inte heller är det riktigt att, som Margit Abenius gör, låta berlinupplevelserna sätta punkt för Karins erotik med män. Men det var i Berlin som hon blev en djärv kvinnojägare."7

Det viktiga att konstatera är att Karin Boye lyckas nå fram till en för henne avgörande frigörelse från de tabuföreställningar, känslor av skuld och skam, som hon länge brottats med.

Karin Boyes komplexa personlighet har fängslat många. Så är hon också ett undantag. Få svenska poeter har som Boye ett så väl utvecklat samspel mellan intellektuell analys och känslolivets mer kaotiska verklighet. Om och om igen, i skiftande skeenden och krislägen i sitt liv, förmår Boye att ta ett distanserande steg bakåt och liksom på avstånd betrakta sig själv.

Som stod hon inne i den emotionella stormens öga.

Givetvis skärptes och slipades denna förmåga i takt med att intresset för och kunskaperna om psykoanalysen ökar. Ändå håller hon vid liv den för hennes skrivande så produktiva och befrämjande spänningen mellan å ena sidan politiskt och samhälleligt engagemang och å andra sidan intresset för det privatpsykologiska, framför allt då de egna problemen.

Ett återkommande problem för Boye är däremot hur hon själv, en utpräglad centrallyriker och "känslopoet", ska lyckas förena de politiska idealen med sitt eget skrivande. De båda dragen i hennes personlighet vill inte smälta samman, utan hamnar ofta i konflikt. Med tiden leder detta bland annat till att hon blir en avancerad litteraturteoretiker med stor kännedom om tidens litterära strömningar och de senaste namnen inom den europeiska prosan och lyriken. Erik Mestertons inflytande, om inte annat så i form av lästips och initierade rekommendationer, kan antagligen inte underskattas.

Trots de mycket framgångsrika och slagkraftiga kampdikter och de briljanta politiska litteraturanalyser som Boye skriver, växer sig konflikten allt starkare mellan kraven på social och politisk tendens och en tilltagande längtan efter att följa andra impulser i sitt skrivande.

"Det är inte meningen att binda poeten", skriver Victor Svanberg i sin stridsskrift "Poesi och politik" från 1931, "utan tvärtom att lösa honom. Han är bunden, när han irrar där ute i ensamheten. Han blir fri, när han släpps in i samhällslivet. Där ute i ensamheten är han bara en halv människa, en känslomänniska. Inne i samhället skall han bli en hel människa. Det är inte meningen att han skall upphöra att känna, men han skall också tänka och handla."

En av Karin Boyes mer personliga bevekelsegrunder för att lämna Clarté och i stället starta tidskriften Spektrum är säkert att i någon mån hitta en framkomlig väg, som skulle lätta det tryck som kravet att skriva en politisk och samhällstillvänd litteratur utövade på henne. Hon börjar så sakta vända sig mot att konsten skulle vara, som det hette med en tidstypisk formulering, politiskt och socialt "nyttig". En numera klassisk strof av Boye fångar hennes dilemma.


I oss är en mångfald levande.
Mot enheten famlar den.
Vi föddes att vara det brännglas,
som fångar och samlar den.

Victor Svanbergs och andra aktiva marxisters och socialisters avgränsningar finner hon alltför snäva för att hon själv ska kunna förmå tvinga in sitt eget skrivande innanför dess ramar. Det är i skärningspunkten mellan en mer vagt formulerad marxism och en brett fångad psykoanalytisk grundsyn som hon finner sin väg.

"Den underjordiska betydelsevärlden i ett diktverk, det hemliga och personliga språket innanför det logiska", skriver Boye året efter att Svanbergs bok kom ut, "är det som avgör, om diktverket skall ha förmåga att gripa eller inte."

Förmår inte ett konstverk att nå in till läsarens känsloliv, resonerar Boye, kan det heller aldrig vara nyttigt. Den politiska litteraturen har, enligt detta resonemang, i alltför stor utsträckning blundat för människans undermedvetna och irrationella sidor. Ett förhållande som hon finner allt annat än rationellt. I den citerade artikeln "Språket bortom logiken" som trycktes 1932 skriver hon vidare: "Allmängiltigheten i vårt symbolspråk har egentligen först klarlagts av psykoanalysen. . . Vidare att vars och ens symbolspråk inte är godtyckligt valt, utan har kommit till efter bestämda lagar och fungerar efter bestämda lagar. Slutligen att våra personliga språk inte är så utan beröringspunkter som man skulle tro: vad som hos en är urskog, finns i alla fall hos oss andra som frö, som grodd, kanske som helt underjordiska träd."8

Det är i en större medvetenhet om sitt undermedvetna språk, sin egen särart, som Boye hittar en öppning för sitt skrivande. Det är genom det utpräglat personliga, fast nu upphöjt till en kollektiv erfarenhet genom psykoanalysens slutsatser, som hon vill utvecklas som författare. Senare skulle hon i samtal om än aldrig i skrift, och utan att lyckas för egen del, försöka ta avstånd från kravet att litteraturen skulle vara samhälleligt engagerad. Då talade hon om hur hon "gjort sig av med sitt sociala överjag" och utbrast att hon inte längre brydde sig om ifall "jag är nyttig eller onyttig längre, hädanefter skriver jag bara precis som jag har lust". Den sorglösheten var dock kortvarig, även om den gav henne en känsla av frihet som fick avgörande betydelse för hennes utveckling som poet.

Dock upplevde hon detta ställningstagande ända fram till sin död som ett svek. I "Bebådelse" låter hon huvudpersonen - sitt alter ego - med drömlika ögon blicka tillbaka på den period i livet då politiken fyllde hans liv. Högstämt och en smula patetiskt skriver Karin Boye där:

"Jag läste en gång, för mycket länge sen, en recension av en diktbok, en rysk, där det stod om några marinsoldater - sovjetsoldater - som frivilligt offrade livet när det så krävdes: 'Om man hade gjort spikar av dessa män - så skulle det ha blivit alldeles förträffliga spikar.. .'

Han teg och svalde. Det var tydligt, att dikten ännu i dag grep honom lika starkt som då. Efter att ha andats djupt fortsatte han:

-Det låter dumt förstås - men det är vad jag vill bli: en förträfflig spik. Det som är användbart av mig i revolutionens tjänst, det är också värt att finnas. Det andra kastar jag bort."

Trots att hon skrev liknande tillbakablickar mot sin tid som aktiv socialist, ofta med ett väl synligt och tärande dåligt samvete, förblev hon sin nya estetik trogen.

Det är i den redan citerade Spektrumartikeln som Karin Boye självutlämnande och programmatiskt formulerar sitt litterära credo, sin estetik. "Vad man med vilja och disciplin kan åstadkomma, är bara att söka underlätta kontakten med detta främmande väsen och skärpa hörseln, finna vägen till sitt eget underjordiska språk, med andra ord sträva till allt större äkthet som diktare.

Däremot kan man aldrig sträva efter att bli en stor författare, det avhänger inte vår vilja. Utan att ha funnit vägen till sitt omedvetna språk blir man inte en stor diktare, men man blir det inte nödvändigt för att man har funnit den heller. Ty storhet betyder, att samma strängar som hos mig ljuder starkast också är de starkaste, ger den starkaste genklangen i vida kretsar och genom tiderna. Men det råder jag inte över."

Det var frarnför allt med "Kallocain" som Boye i egenskap av prosaförfattare förmådde slå an dessa underjordiska strängar hos en bredare och större läsekrets. Hennes tidigare romaner som "Merit vaknar" (1933) och "Kris" (1934), ja även romandebuten "Astarte" (1931) var i många avseenden långt före sin tid vad gäller såväl modernistisk komposition som den ytterst medvetna arbetsteknik hon använde för att föra fram sarnhällskritik och personligt färgade självbekännelser.

Först nu, under de senaste tio åren, har prosaförfattaren Karin Boye börjat få den uppmärksarnhet hon förtjänar, inte minst tack vare Gunilla Domellöfs för Boyeforskningen epokgörande avhandling. "I oss är en mångfald levande" (1986).

"Få nittonhundratalsromaner", kan till exempel en modern poet som Ann Jäderlund skriva om den starkt självbiografiska romanen "Kris", "har gripit mig som den. Vad den eventuellt förlorar i episk tillgänglighet, vinner den i skönhet, i djup och intimitet, i nakenhet och komplexitet."

Tiden har efter ett halvsekel hunnit ifatt Boyes kämpande och naket självutlämnande prosakonst.

Att synen på Karin Boye har skiftat och fortfarande skiljer sig så kraftigt åt hos olika personer beror säkerligen till viss del på att hon under sitt korta liv ständigt sökte sig till skiftande livsåskådningar. Det är främst under ungdomsåren som naturligt nog de olika religiösa lärorna - från buddism till kristendom till panteism- slukar henne och hon dem.

Under sin närmast desperata jakt efter en hållbar livsåskådning lyckas Boye under korta perioder nästan extatiskt bli ett med den tro hon omfattar, men vars hållfasthet gentemot den påträngande verkligheten hon sedan prövar. När bekantskapen med psykoanalysen, marxismen och socialismen djupnar når hon fram till ett mer varaktigt synsätt som kom att genomsyra hennes livs- och samhällssyn.

Bilden av den sköra och spröda poeten Karin Boye, en kristen eller i alla fall religiös sökare, lever kvar främst av den anledningen att det var sådan Margit Abenius ville att hon skulle framstå. "Drabbad av renhet", som biografin heter, har genom årtiondena fortsatt att hålla den myten vid liv. Vid en närmare granskning är det dock inte svårt att se att Abenius inte kunde distansera sig från den Karin Boye hon beundrat som vän under ungdomsåren i Uppsala där de båda möttes och umgicks.

En intressant kontrast är Olof Lagercrantz' flera gånger omtryckta essä, "Min stackars unge, min mörkrädda".9 I Lagercrantz' ögon förvandlas den känsliga poeten till något av en grym och milt sagt kylslagen häxa, ett psykologiskt vidunder som likt en korsriddare drar fram genom livet med svärdet ständigt höjt till hugg.

"Karin Boye bekänner med munnen tillit", skriver Lagercrantz, "men i djupet av sitt hjärta är hon full av förbehåll och står närmare krigaren som lyder och munken som piskar sig fram till salighet än till de blomvuxna och förtroendefulla... I hennes närhet kände man sig mätt med hennes redbarhets mått och misstänkte att man befunnits ovärdig. Högspänningen smittade av sig, och i denna spänning gick mången som sökte ta ställning till Karin Boyes väsen vilse... Falskheten är hennes natur."

"Detta hat till det sinnliga", fortsätter Lagercrantz, "är ofta undansmugglat i Karin Boyes diktning, men omedvetet röjer hon sig. Hon hade svårt att förlåta sig själv att hennes sinnlighet var vänd mot hennes eget kön. Men man skall akta sig för att lägga för stor vikt vid hennes erotiska perversion, ty hos henne var den sinnliga njutningen över huvud belagd med skuldkänslor."

"Karin Boye nådde ej hälsa och glädje i försvarskampen", sammanfattar Lagercrantz, "därför att hon själv var en av dem som försvarades. Lika litet som de kunde hon erkänna. Det är här hennes verkliga tragik ligger. Hennes kluvenhet förbjuder henne att öppet säga som det är. Därför heter ledstjärnan över hennes liv Rädsla. De olyckliga på de anklagades bänk var hon själv, men hon vågade inte säga det. Det var detta hennes 'feghet' gällde. Den tillit hon predikar om och som var tidevarvets var för henne en omöjlighet."

Lagercrantz' tolkning är ytterst enögd. Det råder heller tyvärr ingen tvekan om att den har sin bakgrund i att Lagercrantz ville ta sin avhållne, ja dyrkade vän Gunnar Ekelöfs parti i ett privat svartsjukedrama. Essän är närmast att betrakta som illvilligt elak missriktad välvilja. Ty Ekelöf själv förmådde, som vi snart ska se, omvärdera Karin Boyes insatser som författare. Det personliga fick ge vika för den estetiska sanning Ekelöf alltid sökte.10 Något som inte minst märks i Ekelöfs lysande essä om "Kallocain".

Ty Karin Boyes mästerverk är och förblir "Kallocain". Den drabbade och träffade inte bara sin samtid genom kritiken av den kvävande och avhumaniserande diktaturstaten. Den grävde sig djupare ner och in mot det "underjordiska", ända in till just de undermedvetna skikt och källådror som Boye åtta år tidigare hade skrivit om. I "Kallocain" förenas flera av de trådar som löper parallellt genom hela Boyes produktion. Det är inte någon överdrift att påstå, att hon i ingen annan bok så väl har lyckats förena de stundtals motstridiga ideal som under olika perioder präglade hennes livsinställning och skrivande.

Här finns tydliga tecken som pekar bakåt mot åren som ung radikal, ja även spår av den religiösa konflikt som hon genomled som tonåring, vilken resulterade i en slutgiltig uppgörelse med den moraliskt kvävande kristendomen; detta finns här sida vid sida med den mer sekulariserade livsåskådning som Boye under trettiotalet hade gjort till sin.

När "Kallocain" kom ut gjorde den inget intryck på Gunnar Ekelöf, åtminstone inte om man får tro honom själv. Han skriver: "I denna tidsstämning kunde Kallocain nästan verka som ännu en politisk pamflett för mycket. Man tyckte sig ha verkligheten så nära inpå knutarna att man fann romanens förklädnad irriterande och en smula billig.''11 Vid en omläsning nio år senare är Ekelöfs reaktion en annan. Nu upptäcker han romanens drabbande djup. "Man märker vilken fantasi som burit den - både en spekulationens och en inlevelsens fantasi. Att Karin Boye lyckats hålla sin fantasi insnörd i en så mardrömsaktigt välsittande uniform är snarare ett mästerstycke." Längre fram skriver Ekelöf: "Säkert har hon haft den psykoanalytiska metoden och dess profylax i tankarna och inspirationen till många episoder i boken har hon fått av rena och oförfalskade drömmar. Kanske är hela uppslaget en ångestfull dröm."

Det är en intressant iakttagelse, detta att se "Kallocain" som en dröm. Ekelöf exemplifierar tanken med att hävda att det parti i romanen där Leo Kall återberättar en dröm som han haft en natt om ett annat land än Världsstaten, är en dröm som Boye själv har drömt och nu bara återger.

I drömmen går Kall genom en sönderbombad stad lagd i ruiner och lyckas till slut ta sig fram bland de giftiga gaserna till en källport där han i ett förälskat skimmer möter och omfamnar en kvinna. "Hon sade: 'Stannar du hos mig?' - 'Ja, låt mig stanna!' svarade jag och kände mig fri från alla bekymmer som ett barn. Då jag böjde mig ner för att se efter vad det var för vått jag kände med foten, märkte jag, att tvärsöver jordgolvet rann en klar källåder, och det fyllde mig med en obeskrivlig tacksamhet."

Ekelöf påpekar att symboliken här tycks tyda på att "det är en önskedröm om sexuell lycka".

Är boken om Världsstaten att se som ett resultat av Karin Boyes drömvärld, handlar det i så fall om drömmar som hon haft under en mycket lång tid. De är inte avgränsade till en kort period i hennes liv, utan närmast att se som en summering av flera års "drömmande". I stället för drömmar är det därmed bättre att tala om Karin Boyes ideal.

Vad Boye beskriver i dystopin, utopins omvända spegelbild, är en värld där själva grunden för all mänsklig kontakt har raserats. Tilliten har förtvinat och dött i brist på det mod som förmår hålla rädslan och den mänskliga fegheten på avstånd.

Det Leo Kall, likt alla människor i Världsstaten, framför allt lider av är en obotlig ensamhet. Den plågar honom på ett undermedvetet sätt när han som fyrtioåring uppfinner sin sanningsdrog. Han är då inte medveten om sin belägenhet till skillnad från när han i sextioårsåldern, efter ett liv i fångenskap i Universalstaten, tjugo år senare sätter sig ner för att skriva den bok vi läser. Under åren som gått har Leo Kall börjat betrakta och analysera sitt eget liv och handlande.

Vad Leo Kall i sin fångenskap har ägnat sig åt kan lite sökt beskrivas som tjugo år av intensiv självanalys. "På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt praktisk beydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att undra, tyda och tyda om."

De båda makarna Leo och Linda Kall levde sitt gemensamma liv utan tillstymmelse till närhet eller förtroende. I fångenskapen förmår Leo att inse att han likväl älskade henne. Då ville han inget hellre än att hon skulle försvinna, på samma sätt som Linda inte hade någon högre önskan än att bokstavligen mörda honom i sin desperata ensamhet och rädsla.

Driven av en djupgående existentiell rädsla - alltså inte en rädsla inför Världsstaten - försöker Leo Kall att på alla sätt gömma sig och dölja sin personlighet, inför såväl andra som sig själv.

Det framstår i Boyes skildring närmast som en nödvändig förutsättning för att orka leva. Men det liv han lever är förljuget och hycklande, och därmed både föraktligt och ovärdigt. Inför hustrun Linda känner han sig "skrämmande genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig". I hans ögon framstår hon som en ständig "gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag".

På samma sätt lider Linda. "Jag har aldrig kunnat tala med dig", säger hon under inverkan av sanningsdrogen. "Du är rädd, och jag är rädd, och alla är rädda. Ensam, alldeles ensam."

Det är en tillvaro i vilken människorna lever likt levande döda som Boye låter Leo Kall beskriva. Allt är sterilt, avklätt, dött. Rädsla och plikt är det enda som styr och driver invånarna. De är fångar i sin egen skräck. En skräck inför att visa sina rätta och äkta jag. I Världsstaten låter Boye falskheten och fegheten vara människans mest framträdande egenskap; en anklagelse som hon riktar både till sin samtid och mot sig själv.

Det finns i "Kallocain" förvånansvärt många, väl dolda utopiska inslag. Dessa pekar fram mot ett tillstånd när människan har övervunnit sin rädsla, när hon vågar träda fram och inte längre döljer sig bakom masker och förställning. Då människa förmår att möta människa. Edo Rissen, som är bokens egentliga hjälte, beskrivs av Linda som något "särskilt". "Vad var det? Han var inte långt bort som alla andra. Han skrämde ingen, han var inte rädd själv. . . Nära. Lugn. Trygg. Olik dig, och olik mig."

Rissen och Kall beordras att försöka kartlägga den egendomliga "sekt" som de kommit på spåren under det första experimentet med sanningsdrogen. Under detta arbete stöter de snart på en kvinna. Påverkad av kallocain beskriver hon skillnaden mellan å ena sidan denna värld av rädsla och å den andra utopin. Hon gör det med hjälp av en i Boyes övriga produktion ofta återkommande trädmetafor. "Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. "Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in."

Karin Boyes ideal, som hon i "Kallocain" gömmer i den gastkramande mardröm vilken då omgav henne, finns beskrivna mycket tydligt och utförligt i artikeln "Rädslan och livet", skriven och tryckt redan år 1932 i Spektrum.l2

"Den levande döden känner vi alla: när bråten samlar sig över det växande, tills det inte orkar ta sig upp mer, när alla vägar redan är gamla och upptrampade, när en själ blir steril."

Hotet mot sig själv, som Boye upplever och beskriver det, och hotet mot det som gör oss genuint mänskliga, är när människan inte längre förmår att utvecklas. När vi stannar upp i växten och nyfikenheten inte längre för oss vidare; när vi själsligen slocknar och dör. Grunden för mänsklighet och fortsatt växande i denna mening är tilliten, den som helt saknas i Världsstaten.

"Fruktbarhet kommer ur tillit", skriver Boye i uppsatsen. "Den som vågar se och uppleva också vad han förut inte har sett och upplevt, han är den fruktbare.

Ofruktbarhet kommer ur rädsla. Rädsla är början till den levande döden."

Det finns en klar linje i Karin Boyes desperatiion. Den unga utopisten i Clarté och Spektrum på tjugo- och trettiotalet ligger mycket närmare den författarinna som skrev dystopin "Kallocain" än vad man brukar anse. Att lägga artikeln "Rädslan och livet" jämte "Kallocain" är som att lägga en teoretisk programförklaring bredvid det färdiga episka resultatet.

"Den som upplever omedelbart, den fruktbare", skriver Boye i "Rädslan och livet", "vet sig stå i förbindelse med en verklighet, som han inte känner till botten, men som han vinner och gör till sin bara genom att öppna famnen och villigt ta emot. För att själv vara fruktbar, måste han ha tillit till sin egen okända urgrund. Han har också större tillit till andras... Den fruktbare är positiv. Hans strävan går ut på att hjälpa livet att växa."

Bättre går inte den avvikande och livsbejakande Edo Rissen att beskriva. När han i slutet av "Kallocain" talar fritt ur hjärtat med blodet fullt av den gröna sanningsdrogen får han uttrycka samma funderingar kring livet som Boye pregnant satt på pränt åtta år tidigare. "Finns det ett heligt ställe, där ödet vänder sig? - Jag har grubblat i åratal, var det stället kan ligga. . . Kommer det då att växa vägar mellan människorna lika lätt som det växer vägar mellan städer och distrikt? Måtte det bara komma snart då. Måtte det komma, måtte det komma, med alla sina fasor... Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet."

Den dröm ur vilken "Kallocain" steg fram enligt Ekelöf var inget mindre än Karin Boyes desperata och närmast livslånga försök, att trots sin bisexualitet, trots det återkommande tungsinnet och de svåra depressionerna vilja leva ett helt och fullt liv i öppen ärlighet. Denna kamp och tilltagande frustration inför upprepade nederlag tog sig under hennes livstid skilda uttryck. Ändå är det likheterna i de olika faserna i hennes liv - aktiv marxism och psykoanalys, mytisk utopi och kärlekslängtan - som är det mest slående. Det är enheten och samhörigheten i den brokiga mångfalden som i dag gör det starkaste intrycket.

När Karin Boye den 23 augusti år 1940 sänder in det färdiga manuset "Kallocain" till Albert Bonniers Förlag har hon på dagen åtta månader kvar att leva. Självmordet är allt annat än avlägset när hon börjar glida djupare ner i depressionen. Skrivandet av denna hennes sista bok var i dubbel mening en kamp; en kamp mot såväl de egna demonerna som mot den kvävande känslan av en stundande undergång för västvärlden.

I "Kallocain" lyckas Boye också att mer fullödigt än i något annat verk beskriva sin utopi, det liv hon alltid längtade efter att få leva. Äntligen hade hon förmått att slå an de strängar som förmådde ge "den starkaste genklangen i vida kretsar och genom tiderna".


Noter

1. Meningarna om detta möte är inte helt samstämmiga. Margit Abenius skriver inget om att Hitler närvarade. Se däremot Helge Waal, "Nic Waal. Det urolige hjerte" (Pax Forlag A/S, Oslo 1991, s 128ff).
Det är nu som Boye för första gången möter Nic Hoel/ Waal. Nic Waal - som var läkare och senare psykoanalytiker - kom senare under en kort period att ha Karin Boye som analysand, vilket ingen tidigare har noterat. Analysen avbryts när Tyskland invaderar Norge. Men Nic Waal var redan då mycket störd av Boyes "slapphet och ovilja att ta ansvar för sitt liv". Waal hävdade att Boye vägrade att bli vuxen.

2. "Borgerlig snobbkultur" i Clarté nr 3 1927.

3. Citatet är hämtat från "Konsten att vara objektiv", Clarté nr 3 1930. Inlägget är signerat Barbara, vilken var Karin Boyes stående signatur när hon i Clarté skrev satiriskt kåserande inlägg.¨

4. Se Olof Lagercrantz, "Agnes von Krusenstjerna" (Bonniers 1951 och flera senare upplagor, bl a 1980, s 217ff), Merete Mazzarella, "Agnes von Krusenstjerna" (Natur och Kultur 1992, s 132ff) och David Sprengel, "Från andra sidan" (Cogito 1990, s 25f & 229ff).

5. Karin Boye skriver den 28 januari 1934 en stor recension i Social-Demokraten. Artikeln finns omtryckt i Karin Boye, "Det hungriga ögat. Journalistik 1930-1936" (Legus 1992, s 111-116).

6. Margit Abenius, "Drabbad av renhet. En bok om Karin Boyes liv och diktning" (Bonniers 1950). Den finns i senare upplagor och då även under titeln "Karin Boye".

7. Victor Svanberg, "Leva för att leva" (Askild & Kärnekull 1970, s 97). Den intresserade kan där finna förhållandet mellan Boye och Svanberg skildrat med en närmast pedantisk noggrannhet.

8. Spektrum nr 6 1932. Artikeln finns omtryckt i Karin Boye, "Det hungriga ögat".

9. Ursprungligen trycktes den i Olof Lagercrantz, "Svenska lyriker" (Wahlström & Widstrand 1961). Den finns senare bland annat medtagen i till exempel Olof Lagercrantz, "Tretton lyriker och Fågelgruppen" (Wahlström & Widstrand 1973).

10. Se artikeln om Ivar Lo-Johansson och Gunnar Ekelöf.

11. Gunnar Ekelöf, Kallocain i "Blandade kort" (Bonniers 1957, ursprungligen tryckt som artikel 1949). Återfinns i Gunnar Ekelöfs "Skrifter" (Bonniers 1992, red Reidar Ekner) i band 7, s 74ff. Även de följande Ekelöfcitaten om Boye är hämtade ur den essän.

12. "Rädslan och livet" tryckt i Spektrum nr 9-10 1932. Artikeln finns omtryckt i "Det hungriga ögat" .


Upphovsrätt © (1997)
Text: Crister Enander

Publicerat med tillstånd av:
Crister Enander, författare