Ur romanen Kris:

Hon hade en underlig dröm...

[Klicka här för att lyssna på ljudet]



Hon hade en underlig dröm.
Hon gick genom en höstskog,
höga blanka klingade metallrörsstammar,
visset löv kring fötterna,
slut på allting,
gick och gick, utan att ha något mål,
bara för att komma bort,
och hon kom längre och längre bort,
där hon aldrig mer skulle möta någon,
men hon kom inte bort från det hon ville bort ifrån,
för det bar hon med sig,
förtvivlans ångest som ville spränga henne,
hon kunde inte ge den luft,
måste tjuta som en hund,
så högt hon kunde, obehärskat, ylande.
Där fanns ingen särskild orsak, bara att hon måste.
Inge hörde henne, ingen skulle någonsin höra henne,
hon skulle alltid gå här i den döda skogen och alltid tjuta.
Och medan och tjöt och aldrig kunde tjuta nog,
gick det upp för henne:
Det här är alltså att vara sinnessjuk,
nu har det kommit,
så som jag har väntat på det...
Nu vet jag hur det är.
När man väl är där, är allt över.
Nu kommer det att fortsätta alltid.

Upphovsrätt © (1996)
Karin Boyes prosa: Ulf Boye
Musik: Ralph Lundsten.
Bild, uppläsning och utdrag ur bildspel: May och Hans Mehlin

Publicerat med tillstånd av:
Ulf Boye, innehavare av upphovsrätten till Karin Boyes prosa.
Ralph Lundsten, musik.
May och Hans Mehlin, uppläsning, utdrag ur bildspel.