[Klicka här för att lyssna på ljudet] |
Hon hade en underlig dröm. | ||
Hon gick genom en höstskog, höga blanka klingade metallrörsstammar, | ||
visset löv kring fötterna, slut på allting, | ||
gick och gick, utan att ha något mål, bara för att komma bort, | ||
och hon kom längre och längre bort, där hon aldrig mer skulle möta någon, | ||
men hon kom inte bort från det hon ville bort ifrån, för det bar hon med sig, förtvivlans ångest som ville spränga henne, hon kunde inte ge den luft, | ||
måste tjuta som en hund, så högt hon kunde, obehärskat, ylande. | ||
Där fanns ingen särskild orsak, bara att hon måste. Inge hörde henne, ingen skulle någonsin höra henne, hon skulle alltid gå här i den döda skogen och alltid tjuta. Och medan och tjöt och aldrig kunde tjuta nog, gick det upp för henne: | ||
Det här är alltså att vara sinnessjuk, nu har det kommit, så som jag har väntat på det... | ||
Nu vet jag hur det är. När man väl är där, är allt över. Nu kommer det att fortsätta alltid. |