Asar och alfer

   I

    Asar och alfer delar makten

Asarna red över regnbågsbron
med frostvita vapen,
skymtade fjärran i Järnskogsmörkret
drypande odjursgapen.
Svärden klang och lyste,
när jättars namn hördes.
Rösternas genljud, hovarnas dån
långt i rymden fördes.

Alferna gick i spirande gräs
mjukt på smidiga fötter.
Träd sprang i blom, när alferna steg
lätt över knotiga rötter.
Jordriket gladde sig,
groende vår drog in,
majnatten lyste vit
av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting
och delade jordens makt.
Asarna satt som huggna stoder,
tunga av urtidsprakt.
Alferna gled som skuggor
-- de vankar som de vill --
skuggor av allt som inte finns
men en gång kan bli till.

Asar och alfer rådslog
och delade jorden så:
åt asar allt som en hand kan ta
och allt ett ord kan nå,
åt asar allt som är talat
och all den tid som flytt --
åt alfer det som sedan är kvar:
allt namnlöst nytt.

Asar och alfer rådslog
och delade människors ätt:
åt asar dem som håller fast
vid fädernas ärvda rätt,
hövdingar och krigare
och alla offerpräster
och alla som ber i tempel --
från öster och till väster.

Asar och alfer rådslog
och delade människors släkt:
åt alfer dem som lyder blint
en dag som än ej bräckt,
alla som blotar i skogen
och fädernas lag ej stöder
och alla som växer som vilda träd --
alla, från norr till söder.

Så de rådde, och så det blev.
Så styr de jordens ring.
Asarna rår över lösen i strid
och synliga tecken och ting.
Men alferna styr de tingen
som aldrig ett namn har haft,
och allt vad de har och allt vad de ger
är fruktbarhetens kraft.

    II

    Alfen Dag sjunger om Oden

I världsträdet nio dagar
offrad hängde han
-- så blek såg jag ingen annan,
gud eller man --
rak, med sammanbiten mun,
härskarhänderna knutna,
över offret som han gjort
ögonlocken slutna.
Men min håg
spratt som en orm -- jag ropade: "Vem har gjort det?
Den mörka rösten svarade, skälvande låg:
"Jag själv har gjort det."

Litet vet jag om visdomsbrunnen,
längtade aldrig dit.
Dess glans är svart.  Jag vet en källa,
glimmande silvervit:
djupt, djupt vid livets rötter
sköljer en våg mitt sinne.
Ingen krävde mitt öga som pant.
Jag dricker fritt där inne.
Som en ström
flyter min dag -- som hade jag aldrig sport det
främmande svar, jag hör var natt i min dröm:
"Jag själv har gjort det."

Då tycks mig jordens blommande vår
som döda ting och stoft
mor honom, offrad åt sig själv
i askens vinande loft.
Då söker min tanke förgäves en brunn,
som syns mig bragden värd,
en dryck, som måste vinnas hårt
med dyrbar offergärd.
Ingen makt
liknar deras, som tigit, tigit och gjort det.
Genom mörkret lyser med lågors prakt:
"Jag själv har gjort det."

Den gamla völvan talade sant.
"De starka", sad' hon en gång,
"är födda för höga makters blickar
och bävande människors sång.
Ju mer en stark kan lida ont,
dess mera svårt får han lära,
och mörka nornor gläds att se,
hur tungt en man kan bära."
Aldrig än
bar jag en börda -- och vet ej av, att jag bort det,
Men den drömmen, ingen är stolt som den:
"Jag själv har gjort det."

    III

    Oden och Rind

(Genom förbjuden trolldom hade Oden vunnit alfdottern Rind,
 som enligt nornornas rådslag skulle föda Balders hämnare.)

    "Mörka runor jag ristat, som ingen hand får rista,
jag som kallas för hövding i himlens hall.
Himmel och jord är sjuka.  Himmel och jord skall brista.
En gång, oåterkalleligt, händer allt som händer,
ensamt, evigt, ristat i sten det står." --
    "Konung, ett jag känner, som alltid återvänder:
jordens heliga andning, höst och vår."

    Jordens skogar susade lugnt i tidens gryning,
susar än, när gudarnas makt är all.
Under nornornas spånad, under ödenas dyning
går ett alstrande hav av djup kristall.
Somna, nornornas skyttel!  Inget blir förvandlat.
Världar vaknar i nya solars guld." --
    "En gång, oåterkalleligt, har jag redan handlat --
längtar att gälda på Vigrids vall min skuld."

Ur diktsamlingen "Gömda land".

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.