Molnen hänger tunga, mognar i ljumma mörkret, där de göms, nattblåa druvors klunga, tunga av vin, som tyst över jorden töms, tunga av Djupets vin, tunga av hemlig makt, sugen ur hav och himmel och bitter dagg i det yttersta mörkrets trakt. Livets heta ånga tätnar i droppar, faller i dödstyst natt. Lyft bägarn! Du ska fånga nyckeln dit, där ingen sin fot har satt -- landet, där anden löst bortanför tidens gräns smakar i evigheter ting som aldrig anas och syns och känns. Bakom vakna världar sjuder främmande hav av lust och ve, världsdjupens smideshärdar, varur sprang som ett stänk vad vi kan se. Vågar du vägen dit, banad i fasans rus? Skräckslagen, salig når du de eviga Mödrarnas mörka hus... Flarn på vida vatten, Djupets blomma, som aldrig såg sin rot, dagslända skygg för natten -- en gång tar dig Mödrarnas natt emot! Döden är svart av kval. Döden är vit av lust. Sänkt i hans susande vågor glömmer du livets bleka töckenkust.
Ur diktsamlingen "Härdarna".
David McDuff har översatt denna dikt till engelska.