Linköpings domkyrka

Februari 1938

Altartavlan


    I

Sök inte här de dödas tystnad.
Murarna droppar av tidernas vaka.
Valven skälver av levande andar
på väg tillbaka.
Seklernas ring
vänder sig långsamt kring.
Allting är nära.  Förgånget
är ingenting.

Den ande, som lyfte sten på sten
lik en tempelstammarnas drivande sav,
har skjutit en gren på nytt.
Från bilderna går ett ljungande sken
av obönhörliga offerkrav,
som fäderna hört och lytt.
Den mannen där med den smala munnen
satt aldrig lycklig vid aftonbrunnen,
då hjordarna böljade trötta hem
och en sorgelösande skymning brann.
Han är elden.  Branden bådar han,
gud lika mycket som ung man.
Allt som är hemligt genomskådar han
strängt som bara de unga kan.
Hög i sin renhets bjärta bågar
bjuder han strid.
Över hans panna lågar
hård ung medeltid.

    II

Århundraden i syskontåg,
profet vid profet,
mörkt verkliga mot rymder
av silverluft och intighet.

Så ensamt väsentlig
i skapelsens fantom
bär människan sin tunga själ
till sten i tidevarvens dom. --

Och deras blick är fjärran
hos det som ej förgås,
och deras drag är slutna skrin
med stelnad lidelse till lås.

    III

Så tungt slår ljuset
att inget stoft bär det.
Gå bort, ljus!  Du krossar
det ler du tar till boning.
Hur många har du hemsökt
sen urtidens dagar --
och alla alla
bad samma bön: förskoning!

Hur många har du brottats med
och segrat över
och tröstat blott med synernas
förvirrade löften.
Hur många gick i gryningen
från Jabboksvadet
med summan av sitt liv
i den lamslagna höften.

Vi såg deras rörelser
av oskönt lyte
och tänkte: Är det redskap
för ljuset att bruka?
Se, hälsans solljus,
som milt läker världen,
är mäktigt i det friska,
men dessa är sjuka. --

Vi såg deras leende
och kunde inte tyda det,
vi såg deras spår,
som legenderna förtäljer.
Prakt av deras himmel
och prakt av deras helvete
grep oss som ett rus.
Vem vet vad han väljer?

Ja vem vet ännu,
ja vem vet vägarna,
som leder till de vises sten
och livets röda kärnor.
De vågade sin själ.
Så säg, Jabboks väldige,
har du bot åt släktet
under dödsfruktans stjärnor?


Bonaderna

    IV

Men så som örterna vecklas ut
där markerna nyss låg tomma,
så vaknade jorden i rymdens vår
och började långsamt blomma.

Ur lummerskogar och ödleslam
kröp livet uppför stupet.
Där ligger ett människobarn på knä
och ser utöver djupet.

Hur växte där vingar i fåglarnas dun?
Hur lyftes kastanjens stake,
som varligt och stolt bär de finaste ljus
högt ovanför orm och drake?

Vi vet om våren, att djupens kraft
kan inte ha tömt sin källa.
Så låt oss förnimma i allt som är
de skapande brunnarna svälla

och släppa som Job på sin plågas hög
rättfärdighetens funder
och luta vårt sjuka och sega hopp
mot undret som än är under.

Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.