Munnarna

Omkring mig simmar förfärliga munnar.
Förstadståget dunkar.

Detta är mödrar.
Rovfiskmunnar,
spärrade och spända i girig ångest:
äta eller ätas.
Själva uppätna (ingen har märkt det)
släpar de sitt innanmäte i kassen.
Döda ögon, död ångest,
rovfiskmunnar.

Detta är den älskande.
Färgsvullen svampmun
suger efter byte.
Skammen att ha givit sig, den lurades skam
suger efter tusen triumfers hämnd,
blir aldrig mätt,
lagrar sig i pinad fräckhet
runt en blöt svampmun.

Detta är den fromme,
som med helig snörpning
gömmer och förnekar sina läppar.
Syns inte, finns inte --
Gud själv kan inte se dem.
Varför är han rädd för sina läppar?
Hur ser du ut när han sover?

Detta är den lyckliga,
hon som blev en ägande.
Bland alla de kämpande
är hon den som segrade.
Ingen hävstång bänder upp de käkarna,
hopskruvade kring livsvinsten.

Men där vid fönstret,
halvöppen,
blommar en mun som ingenting fångar.
Vad andas du så över vida världen,
så världsfrämmande?
Dig själv?

När skall du skrämmas dit ner i djupen
till rovfiskar
och sugmunnar,
snappa vilt efter jagat byte,
hugga förtvivlat åt de andra?
I morgon redan,
om du vill leva.

Så vill jag ta min stav och vandra
och söka en annan värld åt dig,
en värld där munnar får vara blommor
och andas som blommor
sin livsanda
och flöda som blommor
av djupa skänker
och stå som blommor
lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.
Förstadståget dunkar.