Nattskärran

Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet.
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,
svävar lågt för sin låghets skull.
Duniga skymningsvingar
tyckas bundna vid jorden,
tyngda av stoft och mull.
Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

Ur diktsamlingen "Moln".

Se även Karin Boyes handskrivna manuskript till denna dikt.

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.
Caroline Chevallier har översatt denna dikt till franska.

Upphovsrätt © (1996)
Karin Boyes lyrik: Ulf Boye
Layout och presentation: May och Hans Mehlin

Publicerat med tillstånd av:
Ulf Boye, innehavare av upphovsrätten till Karin Boyes lyrik.