Odysseus vid masten

I

Bind mig, ni krigare,
vid fartygets mast,
dra till repen
säkert och fast!
Bud eller böner
får ingen höra mer.
Dödens frestelse åt mig,
vaxet åt er.

Vax i era öron,
åran i hand --
er kan inga sånger nå
från farornas land.
Tills vi är förbi och ni
löser mig igen,
har ni ingen hövding
och jag inga män.

Kung Agamemnon,
Hellas' hopp,
skulle styrt -- med stum vink
och fast öronpropp.
Aias skulle seglat
vid odjurens sång
djärv bland sina djärva
mot undergång.

Alla är de kungar
så länge de kan.
Ingen utom jag är en
ensam man.
Starkare än ära
och makt och befäl
lockar mig det vetande
jag äventyrligt stjäl.

Knappast kan det nyttjas
i vardagstarv,
knappast kan det skänkas bort
och knappt ges i arv.
Bind mig väl, ni krigare,
men lämna mitt öra fritt!
Allt som hörs och syns och känns
ska bli mitt.


II

Som klang av strängar
i bränningsdån
stiger en sång
långtifrån.


Gott att jag lydde
mitt hjärtas list.
Lugnt kan jag lyssna
segervisst.


     Närmare, starkare. Starkare, klarare.
     Klippor, vatten och rymd försvinner,
     lösta i kaskader av toner, tills jag känner
     skalvet av den innersta elden som brinner,
     mäktig lik ett hjärta i det levande alltet.


Längre bort och längre... Svagare, svagare...
Något måste ske. Någon gud måste höra mig.
Havsgud, gamle fiende, slå skeppet i spillror!
Lyssna när jag tigger: det är tid att förgöra mig!


Ännu en minut, så är allt hopp ute.
Ännu en minut, så är eldporten sluten.
Allt ska jag ha mist, som en stympad och bländad.
Vilda förtvivlan i den sista minuten.


     Vinden friskar.
     Brus och vin
     dränker den svävande
     fjärrmelodin.


     Bunden vid masten
     skakande av gråt
     hänger jag sanslös,
     febervåt.