Porten

För många gånger har jag gått genom porten.

Den lyfter sig så högt och suddas ut i solljus,
och under bågen hör man gå
eviga vindar i eviga rum.
Tröskeln är av löftesstenar, trappa till ett altare,
dit den slipper fram, som helgar sig till gåva
med sin gångna tid och sin kommande tid
och en hel vilja.

För många gånger har jag gått genom porten.

Och ändå ber jag:

Väktare vid dörren, all börjans herre,
släpp mig fram!  Jag orkar ännu.
Så sant som jag aldrig gömde något undan,
tag, men tag till sista skärven.

Den dag jag delar, den dag jag räknar,
spärra min väg och kasta mig i smältugnen.
Allt är dörr.  Allt är början.
Livets axel är i dina händer.

Hel går jag under svindlande bågen,
och eviga vindar i eviga rum
dricker min gåva.