Stjärnan

Gnistrande frostiga
med fruset ljus
Vintergatans böljor sköljer
stjärnor tätt som grus.
En blott är min.
Jag känner henne gott --
mitt ödes ljus av evighet,
mitt liv och min lott.

I mäktig styrka steg hon,
när mörker mig täckte.
När värnlös jag sjönk, hon mig
till stjärnliv väckte.
Med silvernaglar nitades
min själ vid en stjärna.
Så vandrar fri sin givna väg
mitt väsens grund och kärna.

Den mig ärnar välja,
till stjärnan får han gilja.
I henne bor mitt värde,
i henne min vilja.
Hos henne är mitt hem,
av henne min lag.
O stjärna, du min gärning
och mitt mål, du är jag!


Ur diktsamlingen "Härdarna".

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.




Kommentera och diskutera:   Längst ned på sidorna med Karin Boyes dikter kan du kommentera och diskutera dikten. Ditt inlägg syns inte omedelbart då kommentarerna modereras för att slippa reklam andra oönskade inlägg. Du kan enkelt identifiera dig med t.ex. din Facebookprofil, men om du önskar skriva under pseudonym kan du skapa ett separat konto på Disqus.

comments powered by Disqus