Vi sömniga barn

Inne vid den mörknade stranden glider ett ensamt vitt segel,
likt en trevande trött fågel, som söker sig ett skydd för natten,
och uppe i den djupnande himmelen ett ljust skymningsmoln,
drivande viljelöst likt en som just ska somna...

Nu vänder vi tillbaka, vi sömniga barn, till vårt hem här 
                                               nära intill,
och stryker våra tankar från pannan, och stryker våra 
                                               gärningar från handen.
Vi lämnar dem att blekna som glömda lekar, vi släpper 
                                               dem för det som är verkligt
och lutar oss med barns blinda lit mot en okänd mors knä.