Karin Boye är i sina dikter densamma som hon var på sina uppläsningar. Hon ställde sig inte gärna bakom talarstolen utan ett stycke bredvid. Hon ville stå fri. Hon tog en god stund på sig innan hon började läsa så att kroppen hann komma i absolut balans och medan hon läste stod hon alldeles stilla med klackarna ihop och ansiktet en smula uppåtvänt. Hela hennes gestalt och hennes rena öppna ansikte harmonierade på ett förunderligt sätt med de dikter hon läste. Hon var själv i sådana ögonblick en av de symboler hennes genius sökte sig till.