Mycket mörk och med stora ögon
av Björn Julén
Hos Karin Boye fanns onekligen en stridssida,
men där fanns också det växande, fröet och trädet,
allt det som gör livets krafter starkare än stålet och
döden.
Björn Julén jämför här två gravskrifter
över Karin Boye,
skrivna av poeterna Hjalmar Gullberg och Ebbe Linde:
"Kanske kan dessa två dikter tillsammans ge en aning
om den komplikation som var den levande Karin Boyes."
Vårvintern 1941 var kall och mörk. De onda makterna i tiden, stålaxeln Hitler-Mussolini, hotade och vann allt. Den till synes obesegrade tredje rikets armé härskade från Nordkap till Kreta. Och det var ännu långt till El-Alamein och Stalingrad.
Karin Boye hade just givit ut sin dystopi, "Kallocain", som blev hennes sista bok. Också personligen hade hon svåra problem. En av hennes varmaste väninnor, Anita Nathorst, låg dödssjuk i cancer i Alingsås. Till en av sina bästa intimaste vänner, Ebbe Linde, skrev Karin i ett brev dessa ord:
"Är det inte förfärligt att ha kvar hela sin djävliga pubertet högt uppe i sena åldern? Att inte ens tiderna och Västerlandets undergång ska hindra en från att störta som ett korthus och brinna som fnöske och att när man äntligen når fram till något som har legat latent i en i tjugo år, så är vederbörande döende i cancer och tillräckligt radiumbestrålad för att inte ha en gnista kön kvar."
Anita Nathorst vårdades på privatklinik i Alingsås. Det var inte lätt för Karin Boye att lämna sin sambo i Stockholm, Margot Hanel, för att komma till Anitas dödsläger i Alingsås. Trots att Margot hade svårt att vara utan Karin och trots att hon var mycket svartsjuk skrev hon i ett brev, dessa ord, som tydligt visar hennes inlevelse i Karins svåra situation:
"Det var då hon upptäckte sin kärlek till Anita. Hur sjuk Anita är vet du ju - och dessutom besvarade Anita Karins kärlek inte alls. Men att Karin älskade här som aldrig förr det förstod jag - men hjälpa kunde ingen, det var något hon måste gå igenom. Hon hade ingen annan önskan än att vara och stanna hos Anita till slutet."
Det är mot denna bakgrund man måste förstå Karin Boyes ödesdigra beslut den 23 april 1941, då hon vandrade ut ur Alingsås med en tub sömntabletter och en vichyvattensflaska. Tidigare hade hon gjort flera självmordsförsök, men alltid räddats av tillkommande. Nu fanns ingen. Natten mellan den 23 och 24 april var kall, flera minusgrader. Hon efterlystes i radio och det ordnades skallgång. Först den 27 april återfanns hon, ihjälfrusen vid ett utkiksberg ovanför Alingsås, ihopkrupen i fosterställning.
Död Amazon
I majnumret av Bonniers Litterära Magasin (BLM) publicerade Hjalmar Gullberg sin gravskrift "Död amazon". Den var i sanning grandios. Med hela kraften av sin lyriska retorik sammanställde han här tre skeenden - Leonidas tappra nederlag vid Termopyle inför perserhövdingens månghövdade trupper, Tysklands seger vid samma pass enligt TT, samt efterlysningen av Karin Boye:
Mycket mörk och med stora ögon
klädd i resdräkt då hon försvann
Sällan eller kanske aldrig, har en svensk författare fått en ståtligare gravskrift än denna. Det fanns till och med kritiker som framhöll gravskriften som större än något Karin Boye själv skrivit. Idag kan vi fortfarande beundra Gullbergs retotik, hans från spextiden i Lund möjliggjorda rimvirtuositet att förena det föga glamorösa "Alingsås" med "Termopyle, Greklands lås". Men kom han verkligen åt det levande, livsviktiga i Karin Boyes öde? Amazon var hon ju minst av allt, ville aldrig vara. Gemensamt hade Gullberg och Boye hatet mot Hitler - "perserkonungen, folkets gissel" - men därutöver inte mycket. De hade båda samarbetat i "De nio" och Gullberg fick förtroendet att ge ut hennes postuma samling "De sju dödssynderna" (1942). Idag ter sig Gullbergs "Död amazon" som en glansfull tidsdikt, daterad april 1941. Men handlade den egentligen om Karin Boye?
Död kamrat
En som däremot visste det mesta om Karin Boyes personliga öde var Ebbe Linde, en poetkollega som också deltog i skallgången kring Alingsås. Linde debuterade 1920 med diktsamlingen "Bräsch!" och hade under slutet av tjugotalet kommit Karin Boye mycket nära. Han tillhörde pionjärerna för psykoanalysen i Sverige och var kanske den första inför vilken Karin bekände sin bisexualitet. Det fanns en varm kamratskapskänsla mellan dem - Ebbe Linde kallade henne sin "vita stjärna" och ända till sin död härom året berättade han ofta om deras intima vänkap. När Ebbe Linde i sin samlingsvolym "Vision och eko" (1957) publicerade sin dikt från 1941, "död kamrat", tycks det mig som en sen replik till Gullberg. Här betonas inte det heroiska, utan det vardagliga, enkla i deras bekantskap. Ordet "kamrat" uttrycker en gemenskap dem emellan bortom det sexuella, ett ord som dessutom har kvar sin radikala lyster från tjugotalet. Då ännu ordet "kamrat" betydde jämlikhet.
Kompletterar varandra
Till slut - en jämförelse mellan dessa båda dikter är svår att göra. Kanske kompletterar de varandra. Hos Karin Boye fanns onekligen en stridssida, med värja, brynja, sköldmör och attribut som hörde till hennes kamp mot orättvisor och förgörande krafter i tiden. Men hos henne fanns också det växande, fröet och trädet, allt det som gör livets krafter starkare än stålets och döden. Gullberg betonar det ena, Linde det andra. Kanske kan dessa två dikter tillsammans ge en aning om den komplikation som var den levande Karin Boyes.
Att hon dog redan 1941 ser jag som en olyckshändelse, ett rop på hjälp som ingen hörde.
Björn Julén är docent i litteraturvetenskap och poet med tio diktsamlingar utgivna (1950-1987). Han är ordforande i Karin Boye Sällskapet sedan 1989.
Artikeln är hämtad ur Parnass Nr 2 1993.
Död amazon
(av Hjalmar Gullberg)
Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.
Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.
April 1941.
Död kamrat
(av Ebbe Linde)
Där kom de, hela långa raden,
ivriga som vid ett spännande äventyr,
varma och hungriga efter en tröttsam dag
glada och stolta att ha funnit vad de letat efter,
nickade och log i hastigheten åt oss vid gatukanten,
och så förbi.
Och där mellan två cyklar
så litet och grått på en trist bår
ett litet grått människostoft under en grå filt,
så tyst och stumt och litet,
skymtade i förbifarten, som det är i livet,
och så förbi
och det var du, och där fanns ingen bro,
en dörr var stängd och vi var utanför,
allt vad vi talat om var nu förkastat,
den lilla staden fanns ej mer för dig,
och klockan som du ofta sett emot,
problem som jagat dig, din mor, din vän
vi var nu alla intet... tomma ord...
ty i din värld fanns världen icke mer,
om själv din älskade vid vägen stått
så var det alldeles intresselöst,
din blick var vänd mot annat, hur förnam den
det stora Intet?- som en tidlös doft -
ett anlete som lyser spänt i mörkret -
en kronas susande - två tända ljus - ?
jag visste ej, det enda som jag visste
det var att jag ej mer fanns för dig.
Nej ingen sorg... stäm upp en segersång!
Så stort och ensamt skall ock ödet vara
för mig en gång, så helt skall allting fara,
så lugn och stolt som du, skall jag ock gå
så liten skall jag ligga där och grå,
så utom allt, så löst från strid och tvång
- så även jag, så även jag en gång.
Upphovsrätt © (1996)
Text: Björn Julén
Publicerat med tillstånd av:
Björn Julén, författare och ansvarig utgivare av Parnass.