Du och jag hör ihop för livet
Margot Hanel var en liten, mycket mager ung judinna från Berlin. Karin Boye var Margots första fysiska kärlek och Margot den första som älskade Karin för hennes egen skull. De levde tillsammans i sju år. Sedan tog de båda livet av sig. Författarinnan Pia Garde, som forskat i Margot Hanels livsöde, ger här sin personliga upplevelse av den av eftervärlden så förnekade Margot Hanel.
Av Pia Garde
 Margot Hanel var en liten, mycket mager ung kvinna från Berlin. |
Hon var 29 år när hon tog livet av sig. Hon kände Karin Boye sedan 1932, levde med henne i sju år, och överlevde henne med 38 dagar.
Under dessa 38 dagar hann hon bli flerfaldigt förnekad, på ett så subtilt och samtidigt markant sätt, att de som ville hjälpa henne inte kunde rädda henne.
När jag hörde talas om den judiska flyktingen som levde tillsammans med Karin Boye, såg jag för mig en vacker mörk kvinna. Jag blev ganska besviken när jag till slut fick se ett kort av Margot Hanel. Och besvikelse var visst det som omgav henne här i Sverige. Hon var inte det man förväntade sig att hon skulle vara, dvs hon var inte någon som man tyckte passade Karin Boye.
Margot Hanel var en liten, mycket mager ung kvinna från Berlin. Karin Boye träffade henne på en lesbisk fest, och "förförde" henne, detta enligt Kajsa Höglund, en god vän till Karin Boye, som tidvis delade bostad med henne i Berlin. Enligt Kajsa Höglund, var Karin Margots första fysiska kärlek och Margot den första som älskade Karin Boye för hennes egen skull, inte för att hon var Karin Boye.
Margit Abenius, som skrev det stora verket om Karin Boye, "Drabbad av renhet", gjorde uppenbarligen inga större efterforskningar vad gällde Margot och hennes familj, vilket borde ha varit möjligt 5 år efter krigsslutet, då hennes bok publicerades. (Man lyckades ju spåra en av Margots bröder, för att få honom att godkänna testamentet - det var ogiltigt och man var rädd att förlora den litterära kvarlåtenskapen efter Karin Boye, till Tyskland. Först när testamentet var godkänt berättade man vad som hade hänt med Margot Hanel.)
Margit Abenius lät sig nöja med andrahands uppgifter och skriver:
"Margot Hanel var en berlinsk borgarflicka, tolv år yngre än författarinnan, och född i ett olyckligt äktenskap av blandtyp mellan en judisk mor och en tysk far, där alla de fyra barnen visade spår av sexuell inversion. Vid en flyktig bekantskap såg hon ut att vara en intellektuell typ, men i själva verket var hon inte intellektuell och inte heller intelligent, hade över huvudtaget inga andliga resurser som ens tillnärmelsevis gick upp mot Karin Boyes. Men hon var mäktig en hel känsla och fäste sig från början vid Karin med en stor kärlek, vari ingick både en svartsjuk dyrkan och beundran över alla gränser och ett barns hjälplöst vädjande ömhetsbehov. Karin Boyes känsla för henne var väl från början av mera ytligt sensuell natur, fast moderlig ömhet säkerligen redan nu spelade in. "
Var man bläddrar i boken är Margot svag, svartsjuk, hjälplös, osjälvständig, men det är samtidigt ingen riktig ordning på vad Margit Abenius egentligen tycker. Ena sekunden är Margot Hanel varm och hederlig och försöker förbättra sina "brister", genom att läsa engelska och psykologi (försökte Karin Boye förbättra några brister?), sen är hon svartsjuk och krävande och ändå finns det starka band som man inte kan bryta. På en annan sida står det:
"Familjen Boye - som ställde sig mycket vidsynt till Karins svårigheter - kunde inte helt dölja sin antipati mot att hon valt just denna livskamrat, varför hon också i viss mån isolerades från sina närmaste. Margot tycktes följa Karin som en skugga, tyngande, nötande på hennes krafter: Hon hade inte förståelse för det skapande arbetet, utan störde sin vän otroligt med prat om intigheter och med krav på uppmärksamhet. "
Kajsa Höglund berättade en gång en historia om Margot Hanel, om hur hon gärna ville förstå hur Karin Boye tänkte. En gång hade Karin Boye varit i ett skrivande skede och hon rusade ut och ställde sig på gatan utanför och kastade löv upp i luften, sökande efter ord eller inspiration, en bild kanske, och Margot sprang efter, och för att förstå, ställde hon sig bredvid och kastade även hon, löv upp i luften.
Margit Abenius fortsätter att skriva om de ständiga frågor som rörde sig inom Karin Boye, frågor om plikt och skyldigheter gentemot Margot Hanel. Hon skriver om hur Karin Boye kom bort från det intellektuella livet och "drogs in i kretsar som saknade andliga intressen, ty Margot var ytterligt svartsjuk, misstänksam och häftig till tempramentet". Ja, det är inte mycket positivt som sägs om Margot Hanel.
I slutet av sin bok, skriver Margit Abenius - och verkar helt omedveten om vad hon själv skrivit, att hon själv har uttalat domen - att "Det har väl hos en del bedömare kunnat spåras en tendens att göra Margot Hanel till syndabock för att något blev skevt i Karin Boyes liv", och litet senare skriver hon, angående ett brev, "men det är ett i många avseenden värdefullt brev, värdefullt genom den belysning det ger av Karin Boyes konfliktsituation men framför allt det ljus det kastar över den av livet misshandlade människovarelse som i en dikt fått heta "min förtvivlan och min kraft", och i en annan "min stackars unge, min mörkrädda".
Visste de, Margot
Visste de, Margot, att du var blå när du hittades, mörkt blå av kvävning. Visste de att du hade väntat på en signal att det var dags, eller ett tecken på att du skulle leva.
Dina kamrater försökte hjälpa dig, du hade några egna. Karin Boyes vänner, de flesta, visste inte vad de skulle göra med dig. De stod egentligen inte ut med dig, för alla dessa ovan nämnda bristers skull, och du var inte en av dem. Du bröt starkt på tyska och flera av dem talade med förakt om ditt sätt att uttala Karin, med ett långt a, "Kaarin, Kaarin".
Men du var en helt annan människa bland människor som tyckte om dig, de talar om dig som en glad tjej som visslade mycket och var full av bus, men när det talades om kriget slöt du dig inom dig och konstaterade bara att de inte förstod vad som höll på att ske i Tyskland. Du gick på Birkagårdens folkhögskola och fick flera vänner där, men en av dessa skulle senare förneka dig efter Karin Boyes död. Man hade förstått att ni hade levt tillsammans, och din kamrat förbjöds av sin fästman att träffa dig. Och hon Iydde.
Du hade också fått vänner när du utbildade dig till barnskötare och flera av dessa försökte få dig att äta och dricka och de försökte aktivera dig, men din sorg var för stor.
Du gick i bokbindarlära och din chef bjöd ut dig på landet för att försöka hjälpa dig. Några andra vänner bjöd dig på middag, men du kom aldrig, eftersom du redan var död.
Du verkar ha gjort olika försök för att se om det var meningen att du skulle leva. Du ringde Karin Boyes vänner och frågade om de var nöjda med hur du hade bundit in deras böcker, om det fanns något du kunde göra, men nej då, allt var bra och adjö. Barbro Alving sa i en intervju att det var som om du ville göra rätt för dig innan du dog och hon förstod inte då att du sökte kontakt eller ett tecken och att hennes försök att försäkra dig att allt var bra bara blev en ytterligare bekräftelse på att det var över och att den enda kontaktmöjligheten var uttömd. Du vände dig till flera andra i samma ärende, men ingen av dem förstod signalerna, utan bekräftade bara det du redan visste, att de i första hand var Karin Boyes vänner. De visste inte hur de skulle handskas med den fortsatta kontakten, att det var ett slags ansvar som ålagts dem genom Karin Boyes död och som ingen av dem egentligen ville bära.
Kanske var det så att du kontaktade dem för att få just detta bekräftat, vem vet?
Du skrev ett testamente och lade det i advokatens brevlåda. Hon såg vad det var och öppnade dörren, men hejdade dig inte när du sprang ner för trapporna. Så sa hon i den första intervjun, hon tog tillbaka det i den andra och undvek frågan fortsättningsvis, när jag sökte klarhet. Hon sa däremot att Signe Boye, Karin Boyes mor, hade fått ett liknande tecken, men inte heller hon agerade.
Du gick ner till portvaktsfrun och vilade, du låg på soffan och höll hårt i din handväska och läste de brev du hade fått från Karin Boye. Den sista dagen du levde gick du ner och tackade portvaktsparet för deras vänlighet. Du kom mitt i manglingen och de hade mycket att göra. De tyckte visserligen att du var lite underlig, men kopplade inte det till att du var i fara.
Du gick upp och tvättade strumpor i toaletthandfatet, men avbröt dig tydligen, som av en plötslig impuls, du lade små lappar på bordet, små penningsummor som du var skyldig, och efter att ha ställt ett porträtt av Karin Boye på golvet och en ljusstake på varsin sida av porträttet, bäddade du åt dig på golvet, tog på dig din pyjamas, stängde dörrarna till hallen och matvrån, tätade med tidningar, satte på gasen och lade dig ner och dog. Över bröstet hade du lagt en av Karin Boyes böcker, "För trädets skull".
Du kom inte till arbetet dagen efter och din chef, som var orolig för dig, men befann sig på landet, bad en kollega gå hem till dig för att se om du var sjuk eller om något hade hänt. Portvakten och kollegan gick in och där låg du.
Portvakten öppnade fönstren och stängde av gasen, han bar in dig i det stora rummet, där det var mindre gaslukt och då rann det vätska ur dig, ur alla hål. Din kollega, som du hade känt i två år, rusade därifrån, ambulansen kom och du fördes till Serafimerlasarettet, där man bara kunde konstatera att du var död och att det var suicid genom lysgasförgiftning.
Du fick ingen gravsten
Du begrovs på Norra kyrkogården, men du fick ingen gravsten, bara en gravmarkering.
Första gången jag besökte din grav var tillsammans med din syster, Gerda, som var här på besök. Hon hade aldrig fått veta var du låg begravd.
Jag hade sökt upp henne i Berlin, och jag skulle försöka översätta, på min dåliga tyska, vad Margit Abenius hade skrivit om Karin Boye och Margot Hanel. Jag minns att vi gick på Kurfürstendamm och letade efter en bokhandel, för att kunna slå upp "sexuell inversion".
När vi kom hem brände Gerda vid maten, när hon försökte hitta någon som skulle kunna berätta för mig om familjen och om hur er mamma hade gått upp klockan fem om morgnarna för att hinna baka bröd och laga frukost till alla.
Situationen skulle upprepa sig när Peter Weiss "Motståndets estetik III" kom ut, där han skrev initierat om både Karin Boye och Margot Hanel. Han träffade aldrig någon av dem.
När sedan Der Spiegel skrev en synnerligen osmaklig artikel om Karin Boye, där hon framstod som både nazist och erotoman och där Margot Hanels efternamn publicerades, fick Gerda så många otäcka samtal att hon slutligen rev allt som hade med Sverige att göra och flyttade från Berlin till sin dotter.
Margot Hanel förnekades
Jag skrev i början av artikeln att Margot Hanel förnekades och om det råder det ingen som helst tvekan. Trots att hon levt med Karin Boye i sju år, återfinns hon inte i dödsannonsen, hon fick inte sitta bland de närmast sörjande och efter begravningen stod hon ensam kvar utanför kapellet.
Karin Boyes mor tyckte att det bästa vore om Margot Hanel giftes bort och sedan skulle nog allt ordna sig, dvs hon kan inte ha haft någon som helst känsla för att Margot Hanel var lesbisk.
Signe Boye accepterade aldrig Margot Hanel och efter Karin Boyes död behövde hon inte visa några särskilda hänsyn till henne. Signe Boye var också spiritist och sade sig ha fått meddelandet från Karin Boye att hon skulle förstöra alla brev och dikter som hon skrivit till Margot Hanel - och så skedde. Margot Hanel tvingades lämna allt ifrån sig. Signe Boye återvände ytterligare en gång och sa att Karin hade sagt att det fanns en dikt kvar, bakom en byrå, vilket visade sig vara sant, och även den förstördes.
Hur sätter man sig upp mot meddelanden från en annan värld, hur försvarar man sin rätt och sitt behov av att få behålla, i alla fall någonting efter den man älskade?
Var det så att Signe Boye, för att rädda sin dotters eftermäle, ryckte ut och förstörde alla eventuella bevis på hennes förhållande med Margot Hanel. Det verkar så. Det finns absolut ingenting kvar, bara de två tidigare nämnda dikterna.
Margot lämnade i sitt testamente allt, utom några få saker, till Signe Boye. Hon avslutade sitt testamente med att skriva att hon ville "bli bränt" - och det blev hon.
Sedan många år vårdar jag Margots grav. Jag går dit och pratar med henne och det är svårt att gå därifrån. För mig finns hon kvar där, och hon talar till mig. Jag får alltid som en injektion av inspiration när jag är där.
Jag letar i mitt minne efter ett avskedsbrev, men det fanns inget. Däremot finns det ett brev till Barbro Linder-Granat bevarat, som Margot Hanel skrev dagen innan Karin Boyes begravning.
Anita, som nämns i brevet, var Anita Nathorst, Karin Boyes väninna, som bodde i Alingsås.
Margot visste inte om att Anita Nathorst inte ville att Karin Boye skulle följa med henne till Malmö och att det förmodligen var det som satte igång hela skeendet.
Två gånger om året hälsar jag på Margot Hanel; den 30 maj, på hennes dödsdag, och vid allhelgona helgen. Vid den helgen förvandlas Norra Kyrkogården och blir en alldeles förtrollad och märklig värld, där man tar sig fram i mörker och dimma, och med fladdrande ljus i mängder. Varje år lyser där ett ljus för Margot Hanel, född 7/4 1912, död 30/5 1941.
| Kära, kära Babro Tack för ditt fina brev. Det är som du skrev - in i det sista hoppades jag att de skulle hitta Karin levande. När alla här tyckte att ovissheten blev för outhärdligt, och de önskade att finna henne när som helst, men bara finna henne, så kände jag hela tiden: det är det sista jag har - så länge det ännu var så ovisst, så länge fick jag åtminstone hoppas. Fast något inom mig ville inte ens tro på detta. Nu är det bara tomt, tomt, tomt. Allting här hemma andas ju Karin. Babro jag vet inte hur jag någonsin ska kunna komma över. Och ändå har jag ju inte riktigt fattat. Att aldrig mera få se henne - aldrig mera få höra hennes ömma varma röst. Hon var ju mitt allt. Du förstår väl hur jag i dessa dagar bara tänker och tänker, gräver ner mig i minnen - och sen bara ett svar: aldrig mera! jag önskar bara hon hade tagit mig med. Ser du om hon hade kommit och sagt: "så och så är det, jag orkar inte med längre" - Babro hur gärna hade jag inte följt. Jag har ju förstått i alla dessa år vilken underbar människa hon var. Jag såg upp till henne alltid, alltid. Jag vet också att hon många gånger tyckte jag älskade henne för mycket. Men jag verkligen kunde ju inte annat än älska henne. Därför var jag alltid rädd att förlora henne, för det begrep jag ju, ett liv utan henne blir outhärdlig. Det är inte många unnat att möta en sådan människa, och har man gjort det så vill man inte släppa den ifrån sig igen. Vi hade ju också vuxit ihop. I en av de sista breven skrev hon själv: "Du och jag vi hör ihop för livet." Och ändå har hon lämnat mig så här. Det är inte någon bitterhet jag känner nu: (jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det) för jag vet så precis att hon inte alls visste vad hon gjorde. Önskan att dö fanns nog säkert, men hon måste samtidigt har varit alldeles borta, hon orkade helt enkelt inte tänker. Men varför? Det kommer vi aldrig få något svar på. Du ville veta om hon led. Jo, Babro hon hade haft det ohyggligt svårt sen i somras där hon var i Alingsås. Det var då hon upptäckte sin kärlek för Anita. Hur sjuk Anita är vet du ju - och dessutom besvarade Anita Karins känslor inte alls. Men att Karin älskade här som aldrig förr det förstod jag - men hjälper kunde ingen, det var något som hon måste gå igenom. Hon hade ingen annan önskan än att vara och stanna hos Anita intill slutet. Jag försökte förstår och acseptera så gott jag kunde och Karin tyckte jag tog det så att hennes kärlek för mig bara växte. Men det var ju så fruktansvärt slitsamt! Ibland var jag så rädd hur Karin skulle ta det ifall Anita dog - men då svarade Karin: "att Anita kommer att dö det vet jag, men jag vill inte dö själv - jag har ännu en uppgift och jag har dig, att jag har dig gör mig stark." Så det är och förblir en gåta -jag grubblar och grubblar och grubblar men kan ingenting förstår. Anita skulle flytta nu till Malmö, Karin skulle följt henne efter. Det var meningen att hon skulle kommer hem i maj först en längre tid innan hon reste till Malmö. Hon måste har varit kroppsligen fullkommen utröttad, hon hade ju så mycket att bestyra, det var ju inte bara Anitas vård, utan hushållet, flyttningen etc. Babro jag såg ju varje gång hon var här uppe hur liten och smal hennes ansikte blev, jag såg och visste ju att hon inte orkade - men stod själv fullkomligt maktlös. Hon ville inte lyssna på mig - och hon skulle inte lyssnat på någon. Nu är det snart ett år sedan hon reste ned till Alingsås så det är inte bara de här svåra dagarna som gör att jag är alldeles slut. Men jag måste hålla mig uppe till imorgon åtminstone, det kommer blir hårt. --- Vi måste träffas även i fortsättningen Babro det är så mycket jag ännu vill tala med dig om. Tack än en gång din tillg. Margot. Jag sända med ett Ex.Libris som Karin själv hade gjort någon gång- det är så hon måste ha suttit själv nu." (Brevet är återgivet med Margot Hanels stavning.) |
Artikeln är hämtad ur Parnass Nr 2 1993.
Upphovsrätt © (1996)
Text: Pia Garde
Foto av Margit Hanel: Erik Brandius
Publicerat med tillstånd av:
Pia Garde, författare
Björn Julén, ansvarig utgivare av Parnass
Erik Brandius