När Karin slutade sin bana
Av ULF BOYE
När efterlysningen av min syster Karin kom
på radio den 23 april 1941 satte jag mig omedelbart i kontakt med
min mor och vi kom överens om att jag, om Karin inte återfunnits
påföljande dag, skulle ta några dagars tjänstledighet
från Vattenfallsstyrelsen och resa ner och övervaka letandet
efter henne. Så skedde också och här återges mina
dagboksanteckningar från dessa dagar. Texten är tagen direkt
ur dagboken - inom parentes finns vissa förklarande upplysningar.
"Anlände till Alingsås kl 22.45, tåget något
försenat. Fru Strindberg mötte vid tåget (doktor Bratts
hushållerska och assistent). Hon visade mig till Strand Hotell och
sedan till dr Bratt där jag drack thé med dr Bratt, Anita
Nathorst och fru Strindberg. Pratade med dem varvid framgick att de voro
angelägna att framhålla att ingen osämja rått, att
trevliga möten och fester planerats och glädje rått. Anita
meddelade att Karin vid två tillfällen tidigare försökt
liknande, 1936 i Stockholm med gas varvid en otät ventil räddade
henne och 1940 i Alingsås (på liknande sätt) varvid hon
tagit Bratts privata sömnmedel ur hans flaska och lagt i paket. Anita
fångade henne i farstun eftersom Karin tappade en vichyvattenflaska,
varvid Anita anade oråd och efter samtal med henne fick henne att
lova att aldrig göra så mer. Detta stannade dem emellan och
Anita litade fullt på Karin. Den 26 mars skrev Bratt ut en ny sorts
sömnmedel, Adofenyl, åt Karin och Bratt tog löfte, utan
att veta något, av henne att inte missbruka det. Hon har sedan meddelat
att hon var mycket nöjd med detta medel, då det dels gav sömn,
dels gjorde henne så glad och lätt om hjärtat. Därför
misstänktes att hon redan förbrukat en hel del av de 100 tabletter
som skrevs ut. Den 23:dje på morgonen hade hon sovit dåligt
och klagat på att inte sömnmedlen gjort nytta och haft gråtparoxysmer.
När Anita gått ut en halvtimme hade Karin återlämnat
ett brödkort till jungfrun och sagt: "Det ligger där och
där" och gått ut. Då jungfrun fann kortet låg
även portnyckeln där, vilket väckte hennes förvåning
och hon omtalade detta för Anita vid hennes hemkomst. Och så
hittades breven och saknades sömnmedelsflaskan. Bratt framkastade
teorin om knölen i bröstet, men varken Anita eller jag trodde
detta. Jag berättade Agnes' fall, vilket gjorde Bratts teori osannolik.
Jag framkastade tanken på att händelserna i världen, speciellt
Grekland där hon hade många vänner, kunnat påverka
Karin. Det sades vara möjligt, ehuru det aldrig talades om sådana
saker och dagsnyheterna så gott som aldrig avlyssnades. Bratt trodde
att Karin möjligen ångrat sig men skämdes att återvända.
Anita och jag förnekade detta. Karin skulle i så fall skyndat
för att ställa allt till rätta igen. På grund av
Karins stora ordhållighet och absoluta hederlighet hade aldrig Bratt
ifrågasatt att hon skulle svika givet löfte, eftersom hon lovat
att ej göra det. Bratt hade ju heller ingen anledning till misstanke.
Vi talade litet om Karins sinnesstämningar och temperament. Anita
sade med tårar i ögonen att Karin varit en underbar sjuksköterska
vari de andra instämde. Bratt talade om att Karin, när hon offrar
sig för någon gör det intensivt och osjälviskt och
att detta enligt hans uppfattning framkallar en annan natur hos henne
som är nästan rakt motsatt, om jag fattade honom rätt.
Vi talade om sömnmedlet och det förmodades att hon hade cirka
sextio tabletter kvar. Denna dosis trodde icke Bratt var dödande.
Karin var varmt klädd när hon gick, yllestrumpor, grova skor,
sammetsjackan och ulstern, och med hennes starka fysik och starka hjärta,
var det icke osannolikt att hon skulle stå rycken.
Skogarna är oerhört vilda och svårtillgängliga på
det förmodade stället. Svår terräng och svårt
att hitta, vilesgång långt ifrån utesluten. TT-påringning.
Bratt meddelade vad som var känt och klagade på uppgiften om
nervklenhet. Anita beklagade denna anka och ursäktade sig för
efterlysningen som dock ansågs nödvändig.
Jag meddelade att jag önskade träffa polisen och inbjöds
till frukost klockan halv tio. Fru Strindberg följde mig till polisen
och frågade mig om Margot. Jag kände henne, men ej mycket.
Jag meddelade att familjen ej var förtjust i Margot, vilket ej heller
alingsåsarna voro. Bidragande orsak till att vi kommit litet ifrån
Karin. Fru Strindberg sade att Karin inte var glad åt Margot men
att hon sagt sig ha vissa plikter mot henne.
Hos polisen fanns inget befäl och just inga nya underrättelser.
Dagens letning var slut på grund av mörkret, men skulle fortsätta
vid daggryningen igen kl sex.
Hundra man voro ute och letade under högsta befäl av kapten
Engström hos militären. De letande voro militär, rödakorsmän,
scouter, Alingsåspolisen och två hundkarlar från Göteborg,
som rekvirerats genom landsfogden. Polisens ledare var kriminalkonstapel
Johansson. Jag ringde honom, klockan var väl halv 12, och gjorde
upp om sammanträffande kl 9. Ringde sedan min mamma. Därefter
hade hundkarlarna återkommit med hundarna, Tengström och en
till med en rottweiler och en schäfer. De hade hittat en gasbinda
med parfymdoft och polisen hade tidigare hittat en näsduk. Dessa
skulle identifieras av dr Bratt om möjligt. De hade finkammat ett
område vid Simmenäs, där en dam av angivet signalement
stigit av. Hon hade köpt enkel biljett. Hon var i rätt tid igenkänd
på ett kondis förut, där hon ätit mycket. På
det finkammade området ansågs nu klart att hon inte fanns,
men nu återstod ett större område som skulle ta åtta
dar att finkamma med två hundar. Möjligen skulle ännu
en hund kunna anskaffas. De skulle börja kl 7 på morgonen igen.
Kl var nu 12. Polisen ansåg att det varit frost på natten
överallt, men lugnt i skogen och omöjligt för en människa
att frysa ihjäl. Det måste vara minst minus 6 grader för
det. Jag tillfrågades om hon var idrottskvinna. Jag sade att så
ej var förhållandet, men att hon var duktig att promenera.
Då polisen hörde att hon ej var särskilt styv idrottskvinna
ansågo de det mycket osannolikt att hon kunnat ta sig just så
långt i den oerhört svåra terräng som skulle genomletas,
oaktat hon kunde betraktas som ganska stark.
Anita hade inte trott på ett upprepande av försöket 1940,
då Karin bestämt lovat att ej göra om det. De hade låtit
saken förbli en hemlighet mellan dem båda. När Bratt hade
skrivit ut sömnmedlet i mars hade Anita i enrum påmint Karin
om hennes löfte och hon hade då ånyo lovat att hon inte
skulle tänka på det ens. Anita sade att hon ej hade som åsikt
att man skulle hindra en människa som verkligen ville göra slut
på sitt liv. Det är var och ens ensak att bestämma detta.
Men hon hade en bestämd uppfattning om att Karin ej ville göra
slut på sig innerst inne. Det hela var bara en tillfällig depression.
Hon hade fått brev från Ebbe Linde som ville ha Karins nya
pjäs till en teater. Karin hade varit mycket glad åt det. Och
så dessa två trevliga brev hem till hennes mor och till Margot.
Nu tackade jag och gick sedan jag övertygat hundkarlarna att de skulle
fortsätta under morgondagen, varom de tydligen hade varit tveksamma.
25/4. Besök hos polisen kl 9. Träffade kriminalkonstapel Johansson
som rätt vagt redogjorde för spaningarna. Hundkarlarna kom och
talade om att de genomsökt Nolhagaberget utan resultat. Nolhaga var
hennes älsklingsställe. Hon hade enligt uppgift en gång
tidigare begivit sig åt Laggarbacken eller Simmenäshållet.
Jag träffade nu även stadsfiskalen och överkonstapeln.
Vi skulle ge oss iväg ut tillsammans kl 10 och halv 10 gick jag till
Bratt och åt gröt och ägg. Ingenting speciellt nytt från
Bratt, nedtryckt över de försvunna sömnmedlen. Sedan for
vi ut i bil och frågade oss för hos dem vi mötte. Vi for
till Anten och tittade på "brudsängen". Ingenting.
Johansson och jag betvivlade att liknande ställen skulle väljas.
Vi frågade busschauffören. Han var säker på att
damen som åkt med honom hade grå kjol. Karin hade haft svart.
På återvägen fick vi upp ett par spår, men det
visade sig vara felaktiga. Senare frågade Johansson och jag en fru,
Viola Johansson, som sett henne vid Vänersborgsvägen kl 2 och
35 tillsammans med en man som hon skildes från utan att han hälsade.
Damen hade frågat fru Johansson om vad vägen hette och vart
en annan väg gått. Till sanatoriet! Ej längre? Nej. Jag
skulle till Anten! Det är den vägen, det är en mil dit,
Kungälvsvägen. Dit går man väl på en halvtimme?
Nej, det tar mycket längre tid. Det är mycket långt! Ja,
jag går väl så långt jag kan då, Damen hade
icke haft väska eller något med sig. Signalementet stämde
bra, utom att håret var krusigt eller vågigt vid öronen.
Hon hade sedan gått ifatt den herrn som hon haft sällskap med
och de hade fortsatt utåt Kungsälvsvägen. Mannen var finklädd,
svart rock och mörk hatt samt var lång. Klockan kunde ha varit
14.40-14.45 då. Fru Boström vid Gustavs konditori hade sett
en dam tillsammans med en annan som betalade för henne och gick tidigare.
Den ena damen skulle med bussen, hade de hört. Hon drack kaffe och
åt två bakelser. Köpte choklad i en grönfodrad påse,
bl.a. mintpastiller. Köpte sedan igen, troligen för omedelbar
ätning. Damen hade haft mörkgrå, nästan svart kappa,
gråblek och haft blus med ränder och mörkröd fluga
med prickar. Dessutom har ett hembiträde sett Karin och igenkänt
henne som fru Boye kl. c:a 13.45 vid vägen utåt Kungälv
och Vänersborg nära "fodervävnader". I närheten
därav såg dessutom en fröken Anna- Lisa Augustsson, en
dam som stämde bra med signalementet strax före två. Damen
var på väg på Kungälvsvägen. Slutligen hade
en piga och hennes fästman sett en person, man i golfbyxor eller
flicka i raglan, stående nere vi Mjörn med vattnet nående
upp till smalbenen på onsdagskvällen vid niotiden. Detta visade
sig senare vara en mossbelupen stolpe i vattnet.
Det sannolika förloppet enligt min åsikt är: Karin gick
från Bratts kl 13.20. Hon frågade efter vad klockan var när
hon gick och jungfrun Märta svarade. Märta har, enligt Anita,
sjätte sinne och tror ej att Karin är död. Hon kände
det ej heller konstigt när Karin gick, vilket hon annars skulle ha
gjort. Från Bratt gick Karin direkt utåt till Laggarbacken.
Detta stämmer i tidshänseende med vad jungfrun som igenkänt
henne ute sagt och med Anna-Lisa Augustssons vittnesmål. Resten
av uppgifterna äro falska alarm. Enligt Bratt och Anita kände
Karin till Laggarbacken och trakten däromkring sedan svamputflykter
och en gång förra sommaren gick Karin, Bratt och Anita vilse
här och voro nära att få övernatta i skogen, vilket
Karin gärna skulle hava gjort, som hon sagt. Trakten där är
fantastiskt vild och mycket lämplig för att gömma sig undan
i.
Kl 2 åt jag middag med Bratt och Strindberg och kl 3 var jag åter
på polisstationen. Först kl 5 skulle patrull gå ut. Jag
uppsökte då Strindberg och, efter polisens tillstånd,
gick vi igenom Karins rum men fann ingenting nytt. En itubruten chokladrulle
stod på hennes bord. Alltså ej hon i Gustavs konditori. Kläderna
stämde ej heller. K16 först gick 3 hemvärnspatruller och
så en polispatrull ut och så hundkarlarna som även varit
ute på förmiddagen. Jag var med i polispatrullen och vi gick
kedja utefter ena sidan på Laggarbacken. När vi var nära
den punkt där vi bestämt avbryta och vända åter på
andra sidan fann jag ett spår i mossan som troligen härrörde
från en damsportsko och såg ut att vara ett par dar gammalt.
Efter letande hittade vi flera spår i snön som bevisligen gjorts
senast föregående dag. De voro nämligen frusna och snö
som rasat ned i botten på dem hade frusit fast.
Då skymningen nu föll och omöjliggjorde mera spaning skickades
ena hunden efter. Men det tog en timme och i mörkret erhölls
inget resultat. Fotspåren mätte 25 centimeter och klacken hade
formen av D med konkav innekant och sulan var bred och kort. Karins inneskor
med smal klack, halvhög, mätte 23,5 cm så det kan mycket
väl stämma.
Hos Bratt hade jag, då vi gick igenom Karins grejor, fått
kaffe och träffat Anita och en väninna Paula - - - -, som visst
också varit med om vilsegången förra sommarn. Efter skallgången
fick jag höra att två hemvärnspatruller ingenting hittat,
men att den tredje även funnit damspår vid Dammsjön (?).
Sedan drack jag thé och åt härliga smörgåsar
hos Bratts. Han hade rest till Göteborg, men jag träffade Anita
och fru Strindberg samt dr Axelsson och hans fru. Dr Axelsson trodde det
vara mycket möjligt att Karin blott sov. Tre dagar kunde man väl
vänta.
Jag hade sagt till om hos polisen att tvåhundra militärer skulle
rekvireras för skallgång på lördag. Anita uttryckte
sin stora tillfredsställelse med att jag kommit ned, ty Bratt var
nog inte så pådrivande. Vi kom överens om att Karin var
i livet och att hon måste hittas. Jag ringde till min mor.
26/4. Kl 9 var jag uppe och talade med stadsfiskalen och ordnade med 210
man militär som skulle komma och spana. Bilresorna och middag åt
dem måste betalas. Middag beställdes på "Gyllene
hjorten". Vi resonerade igenom det hela och jag visade det område
jag ville ha genomsökt. Sedan gick jag till Bratts, men ingen öppnade.
Då gick jag och åt en stadig frukost på mitt hotell,
så att jag skulle stå mig, och sedan gick jag till Bratts
igen och träffade fru Strindberg. Jag mätte på Karins
inneskor, 23,5 cm, halvhög klack. Sportskorna kunde mycket väl
vara 25 cm liksom spåret jag funnit. Jag lånade gummistövlar
och gick ut.
Bratt och jag gick ut och gick planlöst. Jag visade Bratt spåren
och bädden. När vi återkom fick vi bud att man funnit
Karin död vid Bolltorp. Bratt och jag for dit och konstaterade faktum.
En vichyvattenflaska, tom, och Adofenylburken låg där. Hon
hade suttit i halvliggande ställning i en lövdunge framför
en stor sten med utsikt över dalen och staden. Ett mycket vackert
ställe.
Rödakorsmanskap tog henne på en bår till bårhuset
och en flicka, som jag tidigare sett hjälpa till med spaningarna
i skogen, kom med en bukett blåsippor, som hon bad att få
ge Karin. Mannen i vita blusen med stort intresse för Karin trodde
att hon uppsökt vatten för att Karin älskade vatten."
Ja, här slutar dagboken och här kommer några av mina
kommentarer. Jag ringde givetvis direkt till min mor och det blev många
telefonsamtal till henne och andra. Innan jag reste frågade Bratt
om han fick obducera Karin. Jag ville helst att han inte skulle göra
det och jag var ju på det klara med att han och Karin på ett
visst sätt var rivaler om Anita. Han var emellertid mycket påstridig,
försäkrade att obduktion vid ett sådant här tillfälle
föreskrevs i lagen, och han var ju läkare. Jag tänkte på
att det vore lugnast om Karins kista - en vit kista som min mor bett mig
ombestyra - inte behövde öppnas mera. Jag visste att ingen av
de våra vill se Karin som död; bara minnas henne som levande.
Jag tänkte då att Karin inte skulle veta vem det var som obducerade
henne och om Ivan önskade sticka kniven i henne så må
det vara hänt. Obduktionen gav givetvis inget nytt, men Bratt fällde
till mig några olämpliga kommentarer som jag inte vill gå
närmare in på.
Jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte om denne Ivan Bratt.
Han verkade alltid litet påträngande och kom med icke dithörande
personliga, lite närgångna frågor och han stödde
sig på sin auktoritet. Det är möjligt att detta är
typiskt för en psykoanalytiker, men jag märkte att han förstått
mycket litet av Karin. Han hade ju heller aldrig psykoanalyserat henne.
Av personer i Alingsås har jag hört att han var mycket aktad
som politiker och kommunalman, men jag märkte samtidigt att han som
person ej var lika respekterad.
Artikeln är hämtad ur Karin Boye Sällskapets Minnesskrift "Karin Boyes Liv och Diktning VIII".
Upphovsrätt © (1996)
Text: Ulf Boye
Publicerat med tillstånd av:
Ulf Boye, författare.
Björn Julén, ordförande i Karin Boye Sällskapet.