De båda ätterna
Min sång är sjungen för Vredens folk, folket på tistelheden, för dem, som ängeln med det flammande svärdet drev ur det förverkade Eden. Tistelfjun, tistelfjun driver över marken i vinden utan kraft att rotas och gro inom lustgårdsgrinden. Men sagorna säger, att Guds söner förr fann jorden fager på Morgonens kullar, i guldglans av urtidsåldrarnas dager, gästade människors döttrar i måneböljande nätter och sådde barn av sin etersäd, av himlafurstarnas ätter. Deras ättlingar möter den lycklige, och lycka bringar deras händer. Jag har sett dem vandra bland tistlarna som gick på de saligas stränder. -- -- -- Men nätter av sömnlös vånda är också något värda, och den som har känt vad ångest är, vet mer än många lärda. Jag har sett dem vandra bland tistlarna. De är fria, de är lätta och klara, och jag darrar av längtan och dyrkan för en blick och för en rörelse bara. Men säg, vem har rört vårt släktes rot, de själarna av glimmande strömmar eller du -- med dina ögon som är fulla av natt och din röda mun av blodiga drömmar?
Ur diktsamlingen "Härdarna".
David McDuff har översatt denna dikt till engelska.