Evighet
En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund. Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort. Vi strävar i kramp, vi formar i strid ett verk, som skall bli evigt - och dess väsen är tid. Men än faller tidlösa stänk i vår famn en stund då vi är borta från mål och namn, då solen faller tyst över ensliga strån och all vår strävan syns oss som en lek och ett lån. Då anar vi det villkor vi en gång fick: att brinna i det levandes ögonblick, och glömmer det timliga, som varar och består för den skapande sekunden, som mått aldrig når.
Ur diktsamlingen "För
trädets skull".
Det finns en inspelning där
Karin Boye läser denna dikt.
David McDuff har översatt denna dikt till engelska.
Utdrag ur bildspelet "Karin Boyes Liv och Diktning" av May och Hans Mehlin.