Legend
Över stadens suckande torn sjönk all jordens nöd: brand, pest och hunger, örlig och ond bråd död. Folket trängdes i kyrkorna, böjde knä i fruktan, hörde prästerna be till Gud om kraft att bära hans tuktan. Mödrarna vid brunnen visste sig ingen råd: "För barnens skull, för barnen måste där finnas nåd. Fast i synd födda är de oss mycket kära, är de oss mycket dyrare än himmelrikets ära." Vithårig, okänd en steg före de andra, vinkade dem att följa, började vandra. Myllrande fram ur portarna följde fler och fler. Mitt i staden låg ett hus. Där ledde en trappa ner. Hårdstampat jordgolv, pall och skål av trä. Klädd i en tagelkåpa låg en man på knä. Ödmjuk vördnad i alla blickar brann: "Rik är ändå staden! Här bor en helig man. Uppåt i förbön är hans ansikte vänt; märken i hans tärda drag har våra synder bränt." Bittert log den gamla. "Vad är det ni ser? En stor helig kärlek och ingenting mer? Ett ansiktes öppna skål av saligt tålamod, som höjer sig i hunger mot alla smärtors flod -- en het andes bägare av blödande rubin, hängivet väntande på Herrens vredes vin -- en önskan att den älskades värsta tuktan lida -- -- och ingen ser, hur blixten ledes ner ur himlar vida? Staden gav eko och skalv i samma klang, då han, den starke bedjaren sin herre betvang. Ryck upp all vallmo, som ber om smärtans vårar! Hugg ner alla svarta träd, som längtar att bära tårar!" Då steg där fram ur hopen en man full av glöd, fällde den gamla till marken -- hon föll och var död. De korsade sig, de smög sig bort, den stadens döttrar och söner. Och upp mot himmelens vredesvalv steg åter den heliges böner.
Ur diktsamlingen "För
trädets skull".
David McDuff har översatt denna dikt till engelska.
comments powered by Disqus
