För en del år sedan dök en egendomlig liten notis upp någonstans i den anarkosyndikalistiska pressen - en högtidlig förklaring, där skribenten uppsade all gemenskap med det felaktiga samhälle, som råkade existera.
Förgäves sökte läsarens fantasi efter några konsekvenser av en sådan förklaring. Det fanns inga, mer än möjligen en lättnadens suck från den skrivande. Och det skrattades, både muntligen och skriftligen.
Ingen Pilatus kan ha tvått sina händer på ett mindre behagfullt sätt, det är sant. Och ändå var den lilla historien i själva verket bara ett drastiskt uttryck för det allmännaste bland tänkesätt - jag-har-räddat-min-själ-tänkesättet. Bakom våra metoder att staka ut livet för oss själva och nästan, bakom stora delar av vår lagstiftning, till och med bakom vårt sätt att anamma fakta, tittar samma avvärjande skrämsel fram, skrämseln för ett mystiskt ANSVAR, som bara kan undkommas genom vissa formella försiktighetsåtgärder.
Ett sådant ansvarsbegrepp är till sitt väsen juridiskt, en juridisk term med högst påtaglig innebörd för varje medborgare i ett med lagar ordnat samhälle ("laga ansvar") och nära sammanhang, både språkligt och juridiskt, med den juridiska termen svarande. En domstol är det tänkta sceneriet för en avsvärjelseakt som den omtalade. Det är bara med den bakgrunden den kan ha någon som helst mening.
Skall ordet ansvar ha någon innebörd alls utom den rent juridiska, måste det syfta på det förhållandet, att våra handlingar har en verkan, antingen vi tänker på det eller inte, och att vi gör klokt i att tänka på det, om vi någotsånär vill behärska verkningarna. Det förhållandet ändras inte av några förklaringar eller handtvagningar, vi kan aldrig hindra, att vad vi gör och underlåter drar en hel räcka följder efter sig - lika gärna kunde vi försöka "bryta mot naturlagarna". (Det uttrycket är också ett talande exempel på hur de juridiska termerna och formerna bär upp vår världsåskådning.) När man icke dess mindre inför en tänkt domstol avsvärjer sig vad som inte kan undkommas - då tar man sin tillflykt till en magisk formel utan innehåll. Såvida man inte verkligen tror, att man på det sättet räddar sitt skinn inför en osynlig domare. Avsvärjelsens upphovsman skulle sannolikt ivrigt förnekat all tro pi Gud, men hans känsla trodde alltjämt på Domen, och alltså också på en Domare (till råga på allt så högst jordejuridiskt beskaffad, att han tog intryck av en formalitet som denna . . )


Ja, det var ju en dum historia. Vem tänker så?
Ganska många. Kanske de flesta. Kanske vi alla? Även om vi inte klart inser det. - "Känns jag inte vid det (formellt) sa har jag ingen skuld!" eller grövre och radikalare: "Känns jag inte vid det (intellektuellt), så finns det inte!"
Den senare formuleringen är det egentligen hopplöst att säga något om, eftersom alla är ense om att förkasta den teoretiskt och begagna sig av den i praktiken. Det är en process bortom alla förnuftsskäl.
Världshistoriens vetenskapliga kulturkamp har varit och är fortfarande en kamp mot den principen, med motto: "Och hon rör sig dock!" vilket Galilei aldrig lär ha sagt men väl sannolikt någon gång torde ha tänkt. Kopernikus, Darwin och Freud har bland sina motståndare räknat ett försvinnande fåtal kritiska och vetgiriga, men oräknelig. skaror av skrämda.
Genom hela vårt tänkande går denna strävan att undkomma på intellektuell väg som en kvalfull underström - kvalfull, därför att den är så alltför tydligt bedräglig. Teodicéer och världsförklaringar inriktar sig på att i någon mån oskadliggöra det vi förnimmer som ont genom att ställa det på en underordnad plats i ett tankesystem, eller, ännu säkrare, kalla det icke- vara, det negativa eller en illusion. Christian Science är bara ett senfött, ovanligt praktiskt skott på samma årtusenden gamla stam, som skjuter grenar i den indiska läran om Maya, världen som bländverk, Platons idélära, särskilt i dess nyplatonska skepnad, som under ständigt nya former lever upp på nytt, och överhuvudtaget i alla transcendentala tankebyggnader.
Sättet är detsamma som vi alla begagnar oss av i vardagslag utan att göra anspråk på allmängiltiga upptäckter eller högre moraliska förtjänster: jag menar det vi kallar dagdrömmeri. Vi har önskningar, som vi av en eller annan orsak inte kan fä uppfyllda, och vi sluter ögonen och låter dem uppfyllas i vår egen ensamma värld. Det har sina nackdelar, eftersom det i alla fall bara är lek, men det har också sina fördelar: dels är det lättåtkomligt dels har det inga yttre verkningar. En lättnad är det alltid.
Det ligger i öppen dag, att en tankebyggnad, som förklarar bort vad vi inte gillar, kan räknas till dagdrömmeriernas klass.

Den andra formuleringen - "Känns jag inte vid det (formellt), så har jag ingen skuld" - är den som konsekvent leder till tidningsnotisen. Också den tankegången vilar - som redan är sagt - på att man bortser från orubbade faktiska förhållanden och räddar sig (från vad?) över på en tänkt räddningsplanka, en magisk formel, en dagdröm.
Det är den uppfattningen, som tämligen allmänt behärskar vår inställning till lagstiftning och rättskipning.
I stället för att rationellt fråga efter orsakerna till den eller den före. teelsen, som inte kan anses önskvärd, och sedan rätta behandlingen efter diagnosen, slinker man behändigt ut ur det stora sammanhanget med en enkel avsvärjelseakt: " Jag (v i ) kan då inte hjälpa det, eftersom jag fördömer det så strängt (eftersom vi stiftar så stränga lagar mot det). Sen får ju var och en skylla sig själv."
Att gå in på enskilda exempel skulle föra alltför långt. Det räcker kanske, om man påpekar, att särskilt sexuallagstiftningen uppvisar en sannskyldig skräckkammare av exempel, tydligast i sådana fall, där tvingande sociala betingelser trotsar alla skrämselförsök (prostitution, fosterfördrivning) .
Det är en dagdröm, när man tror sig åstadkomma något bara med att uttala sin dygdiga avsky, enskilt eller genom lagboken.


Det mesta av värt kulturliv står i samma tecken.
Vänder man sig till litteraturen, tycks den eviga skönhetsvärlden bortom tidens och rummets tillfälligheter vara det trollberg, som lurar på unga författare. Jag sluter mig till detta närmast av Iyriken, som ju är världs- och livsåskådningens diktart framför andra, medan vår prosa för närvarande i stort sett avhåller sig från principförklaringar och, fullt försvarligt, nöjer sig med dagdrömmen som praktik.
Det är en omtyckt sats alltsedan nyromantikens dagar, att diktaren är en människa, som inte är hemma i denna världen, och det ligger väl en hel del psykologisk sanning i det. Att dikta för att trösta sig och andra - det är också en dagdröm, en läkande och lindrande dagdröm. Behöver vi inte tröst för att kunna leva? Behöver vi inte dagens drömmar likaväl som nattens? Varför skulle vi försaka en glädje, som stärker oss?
Nej, det är sant. Det finns inga skäl varför vi skulle neka oss dagdrömmen. Eller rättare sagt, vi kan inte neka oss den.
Men där stannar inte platonikern. Han går vidare och säger: "Dikten är inte till för livets skull, utan livet för diktens. Den skönhetsvärld, som dikten uppenbarar, är den enda sanna, därför att det är den enda som är utan brist. Den som inriktar sin strävan på denna världen, han hugger i luften."
Den avsmak, som hindrar platonikern från att acceptera denna världen med känslan, har alltså fört honom dit, att han inte heller med tanken vill erkänna den som fullt verklig, i varje fall inte värd att ägna någon uppmärksamhet.
Vår diktning, också vår nyare diktning, är full av tydliga uttalanden i den riktningen. Klarast läggs kanske programmet fram i Bertil Malmbergs dikt FörtvivIa men förtvivla ej. Mot en tröstlös sinnevärld, där "intet skall förändras till tiders tider", ställer diktaren upp den fläckfria idévärlden, själens hem, "där ej förverkligandets krav förvirrar och bedrager", och varnar dem, som i sin vanmakt ännu hoppas något av den förra: dem väntar förnedringen; på en hemkomst till det stora Ljuset "kan blott det hjärta hoppas som icke hoppas mer" Sigfrid Lindström, som med fascinerat - och fascinerande - äckel lodar världens smuts, flyr till aningen om Det Evigt Sköna och tecknar människans kamp i världen som Don Quijotes strid mot väderkvarnar (Och ändå: i nästa dikt låter han Sancho Panza hoppas på "en klok Don Quijote på en bättre häst".) Hjalmar Gullberg ser detta livet som en värnplikts tid, en härdning till verkliga uppgifter i en annan tillvaro. Ibland hör man också från honom den radikala världsförnekelsens ton, när han frågar sig, om "livet här är blott ett hinder".
Det kan tyckas ovidkommande och onödigt att anföra exempel som de nämnda. Men det är ingen fristående och för omvärlden främmande åskådning de citerade diktarna företräder. Den ligger i själva verket till grund för hela vår kulturuppfattning. När Berit Spong i AngeIika med undran och andakt tänker på den unga flickans möte med skalden - den stund då hon föddes till ett högre liv, eftersom hon var bestämd att leva i hans dikt - eller när Frans G. Bengtsson i En egyptisk drottning vemodigt triumferande utropar det sköna konstverkets seger över det liv som förgås, "ditt namn, din dygd, din härskarhands förmåga" - då ligger otvivelaktigt Keats' berömda grekiska urna gömd någonstans i grannskapet, lätt och överjordisk, men över och bakom de eteriska orden svävar samlandets och sparandets kvantitativa ande.
Kan man inte göra Keats' grekiska urna till en bild för hur kulturvärdena i genomsnitt uppfattas, så är det därför att den inte kan förvaltas räntabelt och öka i storlek och tyngd. Annars är det färdiga, det stillastående en väsentlig egenskap hos denna högre värld - den är slu ten i sig själv, oavsett vad den spelar för roll i vårt liv, och långt ifrån att vara till för vår skull, är det snarare vi som är till för den. Människolivets mål blir att bevara, om möjligt använda och allra helst också öka den samlade kulturskatten. Det traditionella uttrycket "omistliga" kulturvärden ("som håller på att förstöras") innehåller inte, som man skulle förmoda, någon förvissning om kulturvärdenas oumbärliga roll i vårt liv, utan tvärtom en obehaglig fruktan, att de flesta skulle finna sig i förlusten utan större saknad.
Det är den uppfattningen, som ensam kan förklara, varför ett ramaskri av indignation höjdes, när domen i Reims besköts under kriget - som om detta varit ett mycket värre helgerån än att millioner människor störtades i svart elände. Det är den uppfattningen, som ensam kan förklara, varför våra skolor proppar oss med kulturvärden som vi inte hungrar efter, tills vi blir dumma och själssjuka. För ett samlat kulturstoff, ett heligt kapital i ett överjordiskt bankvalv är det vår uppgift att offra liv och hälsa, vårt eget och vår nästas.
Ett typiskt exempel på den tankegång jag vill åt är det yttrande, som häromåret fälldes i ett pressuttalande av en ansedd litteraturkritiker på tal om psykoanalysen: han hoppades, att den dagen aldrig skulle komma, då mänskligheten var så frisk, att inga dikter längre blev skrivna. Var det yrkesmannen som talade, eller var det platonikern? Förmodligen båda delarna.
Så görs dagdrömmen till livets mål och enda berättigande.


Att våra ideal inte kan förverkligas är en meningslös anmärkning mot verklighetens fakta, men däremot en ganska dräpande anmärkning mot våra ideal.
I den oupphörliga omvärdering, som sker runt omkring oss, är inga yttersta mål givna, inte ens några slutgiltiga riktlinjer. För vart steg vi tar, var erfarenhet som läggs till de redan gjorda, vidgar sig utsikten, och andra, nya krav dyker upp.
Gäller det om vår yttre livsgestaltning, så gäller det i lika hög grad om vår inre. I själva verket är det förvånande, hur hårt vår ursprungliga äventyrslust, både tankens och handlingens, har blivit slagen i bojor, så fort det gäller vår egen inre värld. Den föreställningsvärld vi en gång har format, med de moraliska ideal vi en gång har ställt upp på grundval av den och som dag från dag framstår alltmer bevisligt ouppnåeliga - förefaller oss mer dyrbar i sin drömda orördhet än den gripbara värld, vars möjligheter vi ännu inte anat och knappast vågar ana, av fruktan att uppge den andra, den drömda. Den stora ledstjärnan över vårt liv heter Rädsla, och den har aldrig skapat upptäcksfarare.
Och ändå - kanske till och med rädslan kunde drivit till nya landvinningar, om den bara hade öppnat de ängsligas ögon - men det är inte så. Undan nödvändigheten av omvärderingar flyr vi till den utomvärldsliga drömmen, etablerar den eviga tragiken, klamrar oss fast vid våra självskapade moraliska krav - ädlare och olyckligare, ju absurdare kraven är.
I Dichtung und Wahrheit anför Goethe några mycket belysande ord av sin ungdomsvän Merck:
"Din strävan, sade han, din ofrånkomliga inriktning är att ge poetisk gestalt åt det verkliga; de andra söker förverkliga det s. k. poetiska, det imaginativa, och det blir det bara dumheter av."
När det nu förefaller som om en ny uppfattning höll på att växa fram, kan man fråga sig, vad orsaken är.
Det är vanligt att anse världskriget som orsak. Och det låter sig mycket väl tänkas och sägas, att inga drömda världar gav tillräcklig tröst mot så påtagliga fasor. Å andra sidan kan man invända, att en sådan dikt som Bertil Malmbergs Förtvivla men förtvivla ej är skapad just i skuggan av världskriget, om än inom en neutral nation, att de unga platonikerna tillhör samma generation som motståndarna, att gränsen överhuvudtaget inte går mellan generationer.
Vad som däremot alldeles visst måste anses som betingelse för den nyorientering som skett på sina häll, är att den starka rädslan för ett personligt - juridiskt ansvar har släppt efter något. (Detta kan för övrigt mycket väl ha påskyndats just av världskriget, fast det är en äldre företeelse än så.) I och med det blir intresset mindre starkt koncentrerat kring det personliga uppförandet som sådant, och man vågar med en ny vetgirighet följa de ringar som vidgar sig kring den kastade stenen - tränga in i de sammanhang, som vi inte kan slita oss ur, fråga efter nya vägar, grusa själva de gamla frågeställningarna och ställa nya, rationellare.
I brännpunkten för detta nya upptäckarintresse står människan, djupt olik den förnuftiga och blida gudom, som var upplysningsfilosofins hopp - i stället gåtfull, tusenformad, skiftande, ett halvt okänt väsen med mycket dimmiga gränslinjer. Eller, för att slippa bli tagna för upplysningsfilosofer, låt oss säga, att där står människorna, eftersom Robinson dog för så längesedan och det är själva livsdynamiken, som lockar oss, barn av motorns tidevarv - samspelet mellan för blicken oåtkomliga givna kraftmedel och de yttre omständigheter, som riktar dem, vrider dem, driver dem i höjden i aldrig uttömda former.
Kulturföreteelsernas skiftande färgskala är brutna strålar från en och samma ljuskälla: de mänskliga livsformer, som är samtidens. När Ijus bryter sig genom ett prisma, kan man avläsa Ijuskällans art på de säregna strimmor, som streckar regnbågsskalan. Så är det också med de fenomen vi sammanfattar under namnet kultur. Som prestation vart för sig, som bestående värde för våra efterkommande om hundra är kan de knappast längre göra anspråk på vårt djupaste intresse. Men de är symtom och tecken på vilka makter som är rådande - de är ledtrådar in till kärnan i de levande människornas problem (och därför också våra efterkommandes).
Så starkt samlar sig intresset i den brännpunkten, människornas liv, att det inte har något till övers för avskilda skönhetsvärldar, kultur för kulturens skull. Så starkt, att det inte stannar vid det färdiga konstverket, utan borrar sig ner till det stycke liv konstnären blottar, för att där söka ledning på allas vår gemensamma väg. Kalla det inte pietetslöst. Det finns en annan pietet än inför vackra ting: - inför den skapande makt, genom vars ögon det vackra först blir vackert och vars glädje och trygghet är det enda som motiverar det vi kallar kultur. Jag menar de levande människorna.

Karin Boye, "Dagdrömmeriet som livsåskådning", Spektrum, nr 1, 1931.
Upphovsrätt © (1996)
Karin Boyes verk: Ulf Boye
Layout och presentation: May och Hans Mehlin

Publicerat med tillstånd av:
Ulf Boye, innehavare av upphovsrätten till Karin Boyes verk.