Förord av Björn Julén
Karin Boyes lyrik handlar egentligen om ganska
enkla saker - hur man borde leva och hur man lever. Den handlar om smärtan
i det ofullkomliga, när man ville vara fullkomlig. "Ja visst gör
det ont" säger hon i en av sina mest citerade dikter. Det gör
faktiskt ont, just för att ingen levande någonsin kan vara den
hon vill vara. Men just i denna ofullkomlighetens smärta var det som
hennes dikter blev till. Många av dem är kärleksdikter,
där hon vill så mycket mer än det hon med sina ord når
fram till. Andra av hennes dikter handlar på ett liknande sätt
om öppenhet, rättvisa och klarhet. "Drabbad av renhet" är
en formel för hennes ständiga försök att förstå
den gåta som det motsägelsefulla livet gett henne erfarenheter
om. Det finns ingen renhet i livet - den finns kanske i konsten, i dikten,
där hon ville "måla en träsked så / att människor
anade Gud".
Att första gången möta Karin Boyes dikter är därför att få en kunskap om kluvenheten mellan att vilja och att vara. Hennes ord är ofta mycket vackra, hennes dikter vibrerar av en inre musik. Men bakom dessa vackra ord och denna musik anar man ständigt oron och kluvenheten - livet är aldrig så som det borde vara, verkligheten flyr drömmen och går sina låga vägar, fjärran från de moln hon i debutsamlingen beskrivit. Och det är just denna motsättning som ger hennes lyrik ett tidlöst liv. Vi som läser henne idag känner igen oss, på gott och på ont. Hon når ända fram till oss och in i oss med sin vackra och bittra insikt. Är det därför vi så öppet kan ta till oss hennes ord idag, ett halvt sekel efter hennes eget livs slut? Kanske är det vårt eget livs kluvenhet som gör henne till vår följeslagare, till en svensk klassiker.
Björn Julén är docent i litteratur och Karin Boye Sällskapets ordförande 1989-1999.
Upphovsrätt © (1996)
Text: Björn Julén
Bild: Hämtad ur tidsskriften Parnass.
Publicerat med tillstånd av:
Björn Julén, författare av texten och ansvarig utgivare av Parnass.