FRAMTIDSROMANEN KALLOCAIN
av BENGT DAVIDSSON
En presentation och ett försök till analys, delvis i jämförelse
med ett par andra framtidsromaner.
Framtiden är här, brukar man ibland säga,
för att väcka uppmärksamhet och för att ge perspektiv
på tillvaron. När det gäller Orwells 1984 har vi redan
upplevt den framtid, som skildras, men i Kallocain och Huxleys Du sköna
nya värld är framtiden fortfarande framför oss. I Kallocain
skildras en framtid från 2000-talet och i Huxleys bok 600 år
framåt i tiden.
Författare till boken uppges Leo Kall vara, som
skriver efter en 20-årig fångenskap i Universalstaten. Han
skildrar sitt liv med hustru och tre barn som kemist i Kemistaden 4 i
Världsstaten.
Leo hade förut levt i ett barnlöst äktenskap - vilket då
givetvis upplöstes, liksom många äktenskap upplöstes
sedan barnen växt upp, så att nya kullar skulle kunna ställas
till Statens förfogande. De ständiga krigen med Universalstaten
förbrukade ju många människor, så att det var en
ständig brist på soldater.
Familjen Kall hade en familjekväll - normalt var de upptagna av polis-
eller militärtjänst. Sonen Ossu åtta år hade permission
för kvällen från barnlägret, där man sköt
med barnpistol och kastade små "handgranater". De små
döttrarna hade kommit upp från barnvåningen och berättade
om hur man lekt i den stora leklådan, där man kunde fälla
bomber, skjuta med fartygskanoner och leka med torpedbåtar. Familjen
disponerade en standardvåning på två rum och fick maten
från husköket liksom alla andra. Leo och hustrun Linda bar
liksom alla andra uniformer för arbete, fritid och polistjänst.
Leo hyste något så gammalmodigt romantiskt som "kärlek"
till den starka och kloka hustrun, men oroades av något gåtfullt
och hemlighetsfullt hos henne. Detta bortsett från att det var varje
människas skyldighet att ange även sin make, om man misstänkte
brott mot Statens reglemente.
Statens kontroll över individen omfattade givetvis ständig övervakning
genom "polisögon" och "polisöron", men där
sådana tekniska apparater inte fanns, som ex i hissar, undvek man
givetvis att tala med någon för att inte bli misstänkt.
I hemmet fanns alltid ett hembiträde vid familjekvällar med
skyldighet att rapportera varje veckoslut och med plikt att öppna
brev och läsa dem.
Staten hade alltså byggt upp ett fullständigt kontrollnät,
som gjorde det möjligt att få veta om någon begått
en olaglig handling eller kunde misstänkas för detta. Men man
hade ingen kontroll över människans tankar! Som Leo själv
uttryckte det: Tankar, känslor och ord föds ur våra tankar.
Då är de ju inte den enskildes sak utan Statens. Därigenom
kan ju brottsliga handlingar förhindras. Leos triumf var att han
hade uppfunnit en sanningsdrog - Kallocain. Sprutade man in denna drog
skulle människan tvingas avslöja sanningen. Därmed skulle
inte längre individernas tankar vara oåtkomliga för Staten.
Så börjar den spännande - ja, faktiskt spännande-
historien om, hur Leo får fortsätta sina experiment med människor
och vart det leder. Försökspersonerna kom från Frivilliga
offertjänsten. Det var från början ungdomar, som på
ungdomsläger inspirerats att bringa Staten det största offret
- sig själva. Leo hade anledning att snabbt reagera mot att han fick
allt för begagnade och skadade försökspersoner. Experimenten
krävde färskare material. Första försöket gjordes
med nr 135, som överraskande för Leo och hans chef Rissen berättade
- med hjälp av kallocainet - att han skämdes för, att den
underbara offervilja han kände när han anmälde sig, försvunnit.
Det var ingen glans över tjänsten och egentligen var han rädd
och ville slippa att offra sig. Leo kom omedvetet att avundas 135 den
entusiasm denne en gång känt och skämdes över experimenten.
Man gjorde ett stort experiment. Tio gifta skulle komma hem och berätta
att de sysslat med spionage. Det var en lögn, men man ville prova
drogen på hur makarna reagerade. Mycket riktigt anmälde nio
av dem sina makar till polisen för "spionbrottet". Den
tionde fick frågan varför hon inte anmält sin man. Det
fanns inget att ange honom för, blev svaret. Efter sprutan berättade
hon, att hon varit rädd för sin man. Men han hade visat att
han inte var rädd för henne. Han vågade berätta.
Detta förtroende var för henne det enda viktiga. Efteråt
lät Rissen undslippa sig att kvinnan visat ett förtroende, grodden
till en ny gemenskap, sånt som förekom förr - i det gamla
samhället. Leo visste att en sådan gemenskap inte var tillåten
nu, men fick något att fundera över.
Leo fick ännu mer att fundera över. Under fortsatta förhör
med drogade träffade man på personer, som varit med vid möten
där man tigit tillsammans, någon hade lagt fram en kniv som
en symbolhandling. Andra berättade om någon underlig sekt som
fanns i öknen mellan de två världsrikena. En stor ledare
talade flera om, som hette Reo och levat en gång. Många människor
hade något gemensamt. En livshållning, ett sätt att leva,
som stred mot Statens intressen. Rissen gav små antydningar om respekt
för denna nya livsstil.
Leo hade framkastat, att när kallocainet kunde avslöja människors
innersta tankar, behövdes det en lag om statsfientligt sinnelag
och han fick medverka till att denna lag stiftades.
Men han hade också personliga bekymmer. Han hade länge misstänkt
Linda för att ha ett förhållande med Rissen. När
han frågade henne, svarade hon nej. Han blev inte kvitt sin tvivel,
utan sprutade med våld kallocainet i hennes arm. Då och senare
berättade hon, hur hon känt att hennes barn är individer,
inte Statens robotar. Hon sade att de båda sökt något
mer hos varandra, än de kunnat ge. Rädsla, misstänksamhet,
osäkerhet och Statens indoktrinering hade hindrat dem. Linda frågade
om Leo trodde att det var fler, som sökt något utanför
Staten? Fler som de andra i öknen? Var fanns de som skulle kunna
skapa en ny värld?
Rissen blev angiven av Leo (kanske mest därför att Rissen hade
något, som Leo själv skulle vilja äga). Med drogen i sitt
blod berättade han sanningen. Om sanningen som mister sitt värde,
när den inte ges som gåva. Om gemenskap, om människor
som hade anat. Som hade anat, att vad jag är tar vägen
någonstans. Finns det något heligt ställe, där
ödet vänder?
Kommentar till Kallocain
På bokens första sida låter förf Leo förklara
varför han skriver boken: "Jag vill och måste, det är
alltsammans." Han fortsätter, att "det måste finnas
något som inte tycker det är tillräckligt". Alltså
något tycker inte att det är tillräckligt, om inte Kallocain
blir skriven. Jag tror att man här kan tolka in ett budskap från
Karin själv. Hon ville och måste skriva den här boken.
Det bekräftas av vad hon skrev i ett brev till Ebbe Linde: "Jag
har just med svett och invärtes kräkningar avslutat en rätt
diger roman, en framtidsroman." Till Harry Martinson sade hon vid
deras sista sammanträffande om Kallocain: "Jag är rädd!".
När det gäller inspirationskällor nämner hon själv
Kafka i ett brev till Margit Abenius: "Jag har skrivit en bok som
är otäck. Din Kafka har förmodligen gett mig en del inspiration"
(Hon hade fått låna en Kafkabok av Margit A.)
Men det som gjorde att Karin måste skriva boken är sannolikt
vad man då visste om vad som hänt i Sovjet och Tyskland. Staten
med stort S, som krävde allt av individen, lydnad och underkastelse;
som använde förföljelse, tortyr och angiveri. Som förkvävde
mänskliga känslor och kände människors fria tänkande
som det farligaste hotet mot Partiet, Staten och de maktägande. Att
peka ut den obönhörliga och fruktansvärda konsekvensen
in i framtidsstaten av Hitlers och Stalins budskap, har Karin uppenbarligen
känt som en kvalfull men ofrånkomlig uppgift.
Att det inte ens i Sverige var ofarligt att skriva en bok som Kallacoin,
kanske inte yngre läsare kan förstå. Men situationen belyses
ganska tydligt av Karin själv i ett bilagt brev till Bonniers, när
hon översände manus. "...att jag knappt tror på någon
indragning eller dylikt. Om Ni vill kan jag ändra alla namn till
kinesiska... (!) Det skall kanske tilläggas att boken skrevs 1939-40
och utkom i slutet av 1940, alltså i början av andra världskriget.
Boken fick ett för Karin Boye ovanligt gott mottagande och i ett
brev kunde Karin själv belåtet konstatera: "Den har fått
genomgående fin kritik och till och med kommit ut i en andra upplaga,
vilket inte hänt mig sedan min olyckliga prisbelöning"
(Prisbelöningen var ett andrapris i en nordisk romanpristävling
för romanen Astarte.) Artur Lundquist ansåg boken vara i "internationell
klass" och Anna Lenah Elgström skriver: "ett genomtänkt,
genomkänt, man skulle vilja säga genomlidet konstverk".
Huxley skrev sin bok 1931 (utkom 1932) och skildrar
Fords år 600, alltså ca år 2500. Till skillnad från
de två andra romanerna är det inte en fortsättning på
Hitler och Stalins mönster, inte en fattig och nernött värld
utan en rik skön värld, även om författaren lägger
ironi i titeln. Världen är så tekniskt utvecklad, som
vi även i dag kan hålla för trolig. Människorna har
hög materiell standard, rör sig snabbt med flygplan, som står
alla "överklassare" till buds. Det är ett elegant
polerat samhälle med hög levnadsstandard. Konsumtion är
rent av något påbjudet, ett slit- och slängsamhälle.
Men...
Huxleys bok är den kusligaste av de tre. Människor kommer
inte till på gammalmodigt trevligt sätt, utan produceras i
flaskor på löpande band, vid t ex Inre Londons centralanstalt
för kläckning och fostran. Ova ur utopererade ovarier befruktas
och tillförs under en lång procedur näring och tillsatser.
Bovanskys process har gjort det möjligt att få ägg att
skjuta "knoppar", så att ett ägg kan ge 96 exakt
lika människor. Man har utvecklat teknik, så att de fysiskt
arbetande varelserna får en begränsad intelligens. På
så sätt störs inte deras produktion av ovidkommande tankar.
Allt efter produktionens behov kan man framställa lämpliga människor
och överst i pyramiden finns de intelligentaste, den styrande eliten.
Högst når Kontrollanten, som planerar och styr för sitt
område i Staten. Målsättningen är samhällsstabilitet.
Den nås bl a med positiv indoktrinering men också med lyckopiller
(Soma), som tilldelas var och en enligt överordnades beslut. Indoktrineringen
sker främst genom "hypnopediska" lektioner, som barn och
ungdom får åtnjuta genom bandspelare under sömnen.
Men samhället är utomordentligt sterilt och sådant som
själ och känslor indoktrineras bort som störande. Förströelse,
sport, känselfilm m m är en del av de surrogat, som rikligt
förekommer.
Som i de andra två böckerna kompliceras bilden av att några
människor får kontakt med den värld som varit, upplever
känslor, anar något lockande inom och utom sig själva.
En själ... Något outsägligt...
Här är det Linda (samma namn som i Kallocain, Linda Kall!) som
får kontakt med en man från ett naturreservat: Vilden. Denne
har levt på det "gamla" viset och blir en exotisk sensation,
när han får kontakt med "civilisationen". Men den
kontakten blir också en katastrof för Vilden. Vilden står
inte ut med den nya sköna världens maskiner, medicin, syntetiska
lycka och frånvaron av känslor. Han behöver Gud, poesi,
verklig fara, godhet och synd, rätt att vara sjuk och känna
fruktan. Att ha frihet.
Detta är Huxleys budskap, som han presenterat i en kuslig, intelligent
och häpnadsveckande idérik förpackning.
Kommentar till Huxleys bok
Den bjuder han själv på. I ett företal till en ny upplaga
1947 är han rätt kritisk mot sin egen bok. Men han ger ut boken
utan omarbetning. En brist tycker han är att Vilden fick välja
mellan vanvett och galenskap, vilket han då tyckte var både
roande och rättvist. Nu tror han på att ett visst mått
av sunt förnuft skulle vara möjligt. (Paradoxalt två år
efter andra världskriget och atombomben!) Det här med sunt förnuft
utvecklar han utförligt, men med förlov sagt alltför förnumstigt.
Han är optimistisk nog att tro, att vi skall lära oss något
av Hiroshima och få "endast delvis ödeläggande krig."
Atomkraftens fredliga användning kommer att ge snabba och genomgripande
förändringar. De kommer att ske under "totalt totalitära
regeringar", som förstår att våldet är ineffektivt.
I stället kan man lyckas i sina planer genom att förtiga sanningen
och indoktrinera människorna, anser han.
Alltså precis som i Du sköna nya värld! Men detta kan
undvikas, säger Huxley, om vi i stället decentraliserar och
använder vetenskapen som ett medel att skapa fria individer. Var
så god och välj själv!
Orwells bok kom ut 1949 och skrevs väl 1948.
Den spekulativa omvändningen av siffrorna 48 till 84 och det relativt
närliggande perspektivet gjorde att boken väckte stor uppmärksamhet.
Winston Smith lever i Oceanien, som omväxlande är (eller inte
är, man vet inte riktigt) i krig med Östasien och Eurasien.
Standarden är på lägre nivå än i Öststaterna,
vardagslivet är trångboddhet, skräck, irritation och ständigt
trassel. Värst är risken för angiveri och risken för
att man hamnar i Kärleksministeriets tortyrkällare. Här
tvingas man till dubbeltänkande: SANNING ÄR LÖGN! FRIHET
ÄR SLAVERI! Man vet vad som är sant, men man vet också
samtidigt att sanningen är lögn. Ständigt är man övervakad
av telescreenen, som ser och hör allt överallt och t o m ger
order. STOREBROR SER DIG! Ständigt matas man med siffror om framsteg
och framgångar i krig och partiets ofelbarhet. Winston, huvudpersonen,
är själv anställd på Sanningsministeriet och har
till uppgift att korrigera uppgifter. Varje siffra och varje beslut som
Partiet fattar innebär ändringar av tidigare prognoser och historia,
annars har ju inte Partiet alltid rätt. Personer som "försvunnit",
"vaporiserats" måste bort ur tidningsklipp och uppslagsböcker
etc. Winston träffar Julia och lyckas finna en fristad hos en antikhandlare.
Denne upplåter sin bostad (utan telescreen) där de kan råkas.
De får kontakt med O'Brien, som ger dem BOKEN, skriven av hela Oceaniens
finde nr 1, Goldstein, O'Brien är mäktig, tillhör det Inre
Partiet.
Plötsligt invaderas Winstons och Julias fristad hos antikhandlaren
av soldater. Handlaren var en angivare och förrädare. De båda
älskande förs till Sanningsministeriet för "behandling".
Under tortyren möter Winston O'Brien, som avslöjar att han själv
skrivit Goldsteins bok, att allt som förekommit varit en plan för
att avslöja Winston. För Partiet finns endast ett mål:
att bevara makten.
Under en ohygglig procedur smulas Winstons psyke sönder och han är
beredd att lyda i allt. Men fortfarande hatar han Storebror. Men även
detta kan O'Brien ändra. När Winston som ett helt ointressant
fyllo och en livsspillra är ute igen, ÄLSKAR HAN STOREBROR!
Kommentar till Orwells bok
Orwells bok är laddad med konkreta och detaljrika skildringar, som
mer än de andra böckerna är en framskrivning av Stalins
skräckvälde. Angivariet, tortyren, arrangerade rättegångar
etc är endast obetydligt tillspetsat. Censuren, övervakningen,
förfalskningen av fakta och historia, allt känner vi igen som
var med på den tiden. 1984 fulländas metoderna genom övervakning
med telescreen, dubbeltänkandet, nyspråket (som vänjer
människorna av med att uttrycka känslor).
Det gemensamma för alla tre böckerna är längtan efter
och aningen om något annat. Behovet hos människorna att få
uppleva känslor och frihet. Det genomtänkta och genomarbetade
kollektivet misslyckas, därför att det inte vågar ge individen
en chans att vara individ, tänkande och kännande människa.
Vi har i dag tillfälle att se en del av facit.
Perestrojka, glasnost, planekonomins sammanbrott och strävan mot
demokrati, marschen från skräckväldet. Allt jävar
den utveckling som på 40-talet såg ut som en skrämmande
sannolikhet. Många exempel världen över tyder på
att skräckvälde och diktatur i det långa loppet dödar
den värme, entusiasm och arbetsglädje som får människorna
att åstadkomma mer än ett måste. Men än är
vägen lång och så mycket av den framtid som böckerna
skildrar är ännu en oviss framtid. Kanske kan litteraturen bidra
till att människorna får veta, tänker efter, besinnar
sig och ändrar både nutid och framtid genom att individen får
och vågar leva i en skapande, fredlig och bättre värld.
Ingen har väl uttryckt detta bättre än Nelson Mandela gjorde
i Globen vid sitt besök i Stockholm:
Ingen regim oavsett ideologi kan i längden överleva om den förtrycker
sitt folk. Ingen ideologi kan vara rätt om den inte förstås
av människorna. Alla världens människor är lika: de
vill ha hus, arbete, utbildning. De vill ha slut på diskriminering.
Och de vill ha möjligheten att på lika villkor kunna utveckla
sin skapande förmåga.
Artikeln är hämtad ur Karin Boye Sällskapets Minnesskrift "Karin Boyes Liv och Diktning V".
Upphovsrätt © (1996)
Text: Bengt Davidsson
Minnesskrift: Karin Boye Sällskapet
Publicerat med tillstånd av:
Bengt Davidsson, författare
Björn Julén, ordförande i Karin Boye sällskapet