"Karin var mycket produktiv"
AV RUNE TIDEHOLM
Ulf Boye, Karin Boyes fyra år yngre bror, växte liksom Karin upp i villa Björkebo i Huddinge utanför Stockholm. Han stod under Karin Boyes levnad sin syster mycket nära och har efter hennes död aktivt bidragit till att hålla minnet av skaldinnan levande. En söndag i mitten av september 1993 for jag för Parnass räkning ut till Ulf Boyes bostad på Lidingö, för att genomföra och dokumentera denna mycket personliga intervju.
Kan du närmare beskriva din och Karin Boyes far? Vem var han?
Min far föddes 1857. Efter Högre Realläroverket i Göteborg och Teknologiska Institutet i Stockholm, senare Tekniska Högskolan, utexaminerades han som civilingenjör. Han anställdes som ritare och konstruktör vid Kockums i Malmö men kom snart till sin fars bolag, brand- och livförsäkringsbolaget Svea i Göteborg, där min tysklandsfödde farfar var verkställande direktör. Min far blev så småningom vice direktör i försäkringsbolaget. Han var oerhört ärlig och rättrådig. Detta ledde till konflikter med bolagets styrelse, då han gärna ville ge en försäkringstagare rätt. Han var kolerisk och häftig och blev obekväm för bolaget. Slutligen blev han utmanövrerad och anställdes då i Kungl. Försäkringsinspektionen i Stockholm, dit familjen flyttade 1909.
Och vem var er mor - Signe Boye?
- Min mor föddes 1875. Det var alltså en åldersskillnad på 16 år mellan mina föräldrar. De hade träffats på försäkringsbolaget Svea, där min morfar var bolagets sekreterare. Mormor hade dött, när mor var bara sju år gammal. Morfar gifte sig med en flicka som bara var 11 -12 år äldre än min mor, Signe. Min mor och hennes styvmor tyckte aldrig om varandra. Mor beundrade däremot morfar väldigt mycket.
Hur många syskon var ni?
- Mina föräldrar gifte sig i oktober 1899. Karin föddes den 26 oktober år 1900. Sedan föddes Sven, min bror, i januari 1903 och jag själv i augusti 1904. Karin var alltså nästan fyra år äldre än jag. Mor var musikalisk och språkbegåvad, talade engelska, tyska och franska och lärde sig esperanto, då hon var 60 år gammal. Båda föräldrarna var frisinnade, liberala med modern livssyn. I Huddinge bildade min mor en föreläsningsförening och ordnade med det första lånebiblioteket där. Hon kom in i kommunfullmäktige, när vi fick kvinnlig rösträtt. Vi hade ett mycket stort bibliotek hemma och far hade varit bokhandeln Gumperts största privata kund i Göteborg.
Han var en engagerad människa, socialt och kulturellt. Han var musikälskare, men ändå omusikalisk. Han älskade också att vara ute i naturen. Varje kväll läste far högt ur romaner och lyriksamlingar. Hela familjen satt samlad runt aftonlampan. T o m. hunden satt på en stol. Jag förstår inte hur vi hann med våra läxor. Det var mycket intressant som vi fick i oss på det sättet. Vi gick ofta på konserter, på operan och på de flesta av Stockholms teatrar.
Hur var Karin Boyes uppväxt?
- Det var ingen stor åldersskillnad mellan oss. Innan Karin började skolan, var hon mycket självmedveten, karsk och egoistisk. För henne gällde "mest, bäst, störst, först". Fick hon inte sin vilja fram, kunde hon hota: "Nu blir det skrik!" Under skoltiden blev hon annorlunda. Hon blev tillbakadragen, asketisk, hänsynsfull - nästan så att det blev obehagligt. Hon var oerhört opraktisk, tafatt liksom sin pappa. Hon lärde sig läsa på egen hand vid fem års ålder. Hon började skolan i Göteborg.
När hon vid nio år kom till Stockholm, började hon i Åhlinska skolan, där hon tog studentexamen 1920. År 1915 hade familjen flyttat till Huddinge. Karin tog pianolektioner i Stockholm. Hon var musikalisk och hade en vacker röst. Hon improviserade egna melodier på pianot, kanske som illustration till någon dikt hon hade i görningen. Hon började skriva små dikter redan i Göteborg, humoristiska saker om aktuella händelser och människor. Hon skrev för sitt nöjes skull och helt enkelt för sitt behov att skriva. Hon hade ingen tanke på att hon skulle bli en känd författare. Först när den första diktsamlingen, "Moln", kom ut 1922, förstod hon.
Då vi kom till Huddinge fick Karin sin lilla diktarlya, där hon samlade allt hon skrivit, ritat och målat. Det hamnade i en kappsäck. Så småningom valde hon ut det bästa, som hon sammanställde till en liten bok "Till Morfar". I Huddinge skrev hon dikter, legender, små teaterstycken - sagopjäser för barn. Vi syskon spelade dem - ibland tillsammans med någon kamrat. Publiken var våra föräldrar och kanske någon gäst.
Karin Boye ägnade sig flitigt åt religiösa studier?
Ja, under puberteten ägnade Karin mycken tid åt religiösa funderingar. Schopenhauer och buddhism avlöstes av varm kristen tro. När hon sedan började på lärarinneseminariet i Stockholm 1920, greps hon av tvivel på kristendomen och genomgick en svår kris, också orsakad av insikten om att hon hade en delvis annorlunda sexuell läggning än andra kvinnor.
Det har sagts att hon var homosexuell, men det är inte sant. Hon var bisexuell. Mot bakgrund av att homosexuella defekter och verksambeter var lagbrott och straffbara vid den här tiden och med tanke på hennes rättskänsla, förstår man, hur svårt hon hade det. Jag tror dock inte att hon vid den här tiden hade kommit till full klarhet.
År 1932 träffade jag min hustru Lotta. Vi gifte oss i Paris 1933. Innan vi gifte oss reste vi bl a till Berlin, där ju Karin vistades sedan 1932. Vi var tillsammans ett par dagar, och då kom det fram att hon var så förtvivlad för det där med Hitler att hon ej stod ut längre utan ville hem. Trots att mitt eget giftermål var aktuellt, diskuterades aldrig hennes eget. Däremot berättade hon öppet om sin egen sexualitet då. Tidigare hade vi nog anat. Min mamma var den som först anade det. Hon var förtvivlad.
Hur tedde sig livet i Uppsala för Karin Boye?
- När Karin 1921 började studera i Uppsala, reagerade hon kolossalt mot mansdominansen där. I vårt hem var det ju aldrig tal om någon skillnad mellan en mans och en kvinnas värde. I Uppsala fanns det bland studenter och lärare en negativ attityd till studerande kvinnor. Hon gick in i kvinnliga studentföreningen och blev en stark kämpe för kvinnosaken. Hon började läsa grekiska och kom i närmare kontakt med de stora antika författarna och filosoferna. Karin blev kvar i Uppsala till år 1925. Hon kom hem sporadiskt på somrarna ibland. Vi träffades då, plockade svamp och gjorde skogspromenader med pappa. Då gick jag på Teknis. Under tre terminer var jag redaktör för Blandaren och jag gick ut hösten 1927. Samma höst såldes villan.
I april samma år hade vår far dött i cancer. Det var mycket av det skälet som Karin flyttade hem till Huddinge, eftersom min far hade varit cancersjuk i 3 år. Då träffades vi dagligen. Karin läste sitt sista ämne, historia, vid Stockholms Högskola. När Karins första diktsamling, "Moln", kom ut, blev den mycket positivt mottagen. I Uppsala 1924 hade Karin varit med om tillkomsten av ett litet litterärt sällskap, The Poets Corner med bl a Elof Ehnmark, Einar Malm, Allan Sjöding, Karin, Barbro Linder samt Clara Westman.
Hur var det med Karin Boyes politiska engagemang?
Karin var medlem i Clarté, då en fredsrörelse, avantgardistisk för all del, men helt opolitisk. När föreningen mer och mer närmade sig kommunismen, lämnade hon den 1930. År 1931 var hon med om att starta tidskriften Spektrum där bl.a. Gunnar Ekelöf debuterade. Den innehöll artiklar om konst, litteratur, arkitektur och musik. Jag träffade sådana som Erik Mesterton och hade intressanta samtal med t.ex. Leif Björk. Han var ofta hemma hos oss och när far var död, hälsade han ofta på vår mamma.
Karin reste mycket också. Hon var 14 dagar i Sovjet med Clarté . Men hon kom hem fullständigt desillusionerad. Senare reste hon uill Jugoslavien och 1932-33 till Berlin för att få psykoanalytisk behandling. Där bytte hon också från en läkare till en annan. För att livnära sig i Berlin gjorde Karin översättningar av Thomas Mann och Frieda Uhl. Hennes ekonomi var knapp. Hon saknade fast inkomst. Under en termin vistades hon i Motala som lärare, och sedan kom hon till Viggbyholm, där hon också undervisade. Hon tog en fil kand i Uppsala och kompletterade den med en fil mag i Stockholm. Mamma bistod med litet pengar och jag hjälpte henne att betala en del av studieskulderna, något hon var mycket tacksam för. 1939 for hon till Grekland också.
Karin Boye skrev inte bara prosa och poesi, utan även dramatik?
Ja, Karins intresse för teatern bör få komma fram mer. Hon har skrivit många teaterpjäser, "Hon som bar templet" t ex, sagopjäser för barn, "Soldrottningen" m m. Karin spelade själv teater i kvinnliga studentföreningen. Hon gjorde en roll som huvudpersonen i Strindbergs "Påsk". I många avseenden var Karin väldigt allomfattande. Hon skrev främst lyrik, romaner, essayer och noveller. Men hon har också översatt både Iyrik och prosa, t ex Gladkovs roman "Cement", Thomas Mann, "Der Zauberberg" , och likaså Frieda Uhl, Strindbergs andra hustru. Där har hon inte bara översatt, utan hon har tillsammans med Frieda Uhl också redigerat spridda anteckningar nere i Tyskland. Resultatet är inte bara en översättning utan en formgivning av språket, ett sammanställande av olika anteckningar. Den ena heter "Före äktenskapet", den andra "Efter äktenskapet".
Hon har också översatt ett drama, "Elisabeth av England". Författaren heter Ferdinand Bruckner med pseudonymen Theodor Tagger. Han var en samhällskritisk österrikare, som skrivit den på tyska. Karin översatte den. Den har inte blivit publicerad. Jag har den i Karins utskrift och skall söka kopiera den för att undersöka om någon teater skulle vilja ha den. Den kunde ju inte tas upp på Hitlers tid. Du vet ju hur de behandlade Karl Gerhard. Författaren var tvungen att fly till Amerika 1933. Dramat innehöll en indirekt kritik av nazismen. Formen är både prosa, lyrik och skådespel.
Karin ägnade sig också åt litteraturkritik. Hon har skrivit artiklar i många olika tidningar och tidskrifter. Hon var medlem i samfundet "De nio" och deltog i många litterära sammankomster och sammanträden, t ex i Sigtuna, Trondheim och Köpenhamn. Hon arbetade ständigt och var mycket produktiv under sitt korta liv.
Hur arbetade Karin Boye på sina dikter? Kom de spontant?
Nej, absolut inte spontant. Hon var oerhört nogräknad, när det gäller ordval och rytm. Hon skrev om dem i tankarna och sökte efter rätta ordet.
Du anser att man gott kunde studera Karin Boyes sätt att behandla svenska språket litet närmare ?
Ja, hennes första roman "Astarte", som fick andra pris i en romanpristävling fick det därför att den innehöll ett så fulländat språk. I juryn satt Sten Selander, Fredrik Böök och Elin Wägner. De hade dock ej riktigt förstått innehållet, som är en ganska hårt samhällskritisk roman.
Det är inte bara språket utan också rytmen som är väsentlig i hennes Iyrik. Den har säkert inspirerat många tonsättare. Det är just rytmen och även ordklangerna som känns där. Ta t.ex vokalrimmen i en dikt som "I rörelse". "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst." Det är "mätta" och "bästa", "först och störst". Sådant går igen i så många dikter.
Hur reagerade familjen på Karin Boyes livskamrat Margot Hanel?
Signe kunde ej tåla Margot Hanel. Jag träffade henne också. Hon var ej särskilt intellektuell. Karin kände stort ansvar för henne och ordnade så att Margot Hanel fick gifta sig med en svensk man - ett rent formellt äktenskap - för att hon skulle kunna bli svensk medborgare. När sedan judeförföljelserna satte in på allvar innebar ju detta att Karin räddat Margot Hanels liv. Men det var inte därför Margot från början följt med Karin till Sverige.
Vad vet du om Karin Boyes sista tid hos väninnan Anita Nathorst?
Jag träffade Anita Nathorst i Alingsås, efter det att Karin efterlysts. Det beslöts att jag skulle ta tjänsteledigt för att söka efter Karin. Jag medverkade till att få dit militär personal samt hjälpte polisen. Även Ebbe Linde kom upp från Göteborg för att söka på egen hand. Jag var ofta hemma hos Doktor Bratt, där Anita Nathorst bodde. Jag träffade dem där.
Det har jag skrivit om i min dagbok från den tiden. Den kommer väl in i någon av de närmaste skrifterna i "Karin Boyes liv och diktning". Där står det om sökandet efter Karin, mina samtal med Anita och Ivan Bratt, polismästaren och arméoffficerarna. Även om hur jag arbetade för att få till stånd en ordentlig skallgång.
Anita Nathorst var ju dödsdömd och hade då knappt ett halvår kvar att leva. Jag tyckte mycket bra om henne. Karin beundrade Anita och kallade henne för sin biktmor. Hon var ju en del år äldre än Karin. De hade funnit varandra i intellektuellt avseende. När Karin försvann, var Anita också rädd för att hon och Bratt skulle få skulden för vad som hade hänt. Allt det där framgår av min dagbok.
Karin reste ner för att trösta den dödsdömda Anita, men det blev tvärt om. Det som kom bägaren att rinna över var Hitlers anfall på Grekland. Karin hade ju nyligen varit i Grekland och fått en mängd goda vänner där, bl a en ung grekisk man, en historia som hon skildrat i "Äventyr i Kandia". Sedan fanns dessutom i Stockholm Margot Hanel, som Karin kände ansvar för. Man kan tala om ett triangeldrama. Anita Nathorst dödssjuk, ansvaret för Margot Hanel i Stockholm och slutligen Hitlers invasion i Grekland.
Rune Tideholm, adjunkt i svenska och engelska samt styrelsemedlem i Karin Boye Sällskapet.
Artikeln är hämtad ur Parnass, Nr 2 1993.
Upphovsrätt © (1996)
Text: Rune Tideholm
Publicerat med tillstånd av:
Rune Tideholm, författare
Björn Julén, ansvarig utgivare av Parnass.
Ulf Boye, föremål för intervjun.